har extremt kul
Nu laddar vi upp med förändringar och livets goda - eller typ redigerar bandsidan? Yep, Erik och jag spelade in iförrgår, och tänker ändra vår sida som fan - så in o kolla liksom (om två timmar..)
Ah, känslan av att en stor sten faller av ens rygg har äntligen satt sig denna helgen. Mysig helg.
Imorgon äre rövtidig uppstigning, men träffar fina människor - såre går jämt ut, och så blire en tripp till gamla Lund.
Nu går vi och läser, och låtsas som att vi inte ska upp om sju timmar, och inte kan gå och lägga oss förrän ett.
Lärdom: Kämpa aldrig för något, som inte kämpar för dig.
PS.
KLICKEN på mollele
the best of both worlds
Då var man där, framme så att säga.
Framme vid vägskälet - vuxen eller barn, och visst fan känns det ball.
Jag är inte 20 än, och betalar därför inte vuxen på buss & tåg - med gott samvete, jag har flyttat hemifrån och bestämmer över mitt eget liv helt och hållet, men får ändå hjälp av mamma, eftersom jag inte är SÅ gammal än. Ah, vilken underbar period i mitt liv. Vägskälet, då det är okej att välja lite av varje väg.
Idag har vi (jag och den som alltid får följa med eftersom jag inte vågar göra saker själv) varit och fixat internetbank och hemförsäkring. Betalat in min första hyra, och min interneträkning och känner mig, inte vuxnare, men mer självständig (trots att mamma följde med då).
Eftersom mitt hår är a "lost cause" funderar jag då, passande, på att skaffa en "vuxenfrilla". Haha frilla låter kuuul. Dags att kapa bort mitt "fuckburr" och köra på en mer "clean-cut"? Förlåt för allmän överdosering av citattecken.
Den här är typ inte jättevuxen, men andas ändå lite "independent woman"?
Vetismen om jag hade klarat denna, men ändå rätt vuxen?
Jajaja, mognaden sitter inte i håret, men mitt syfte med att klippa mig, är inte att bli mogen.
Är fett sugen, och det är okej, okej?
Plus att jag gillar att ta bilder på mig själv när jag känner mig snygg & vuxen.
haj.
omtanke
Så jävla skönt att ha någon som alltid ställer upp och tar hand om en när man mår dåligt, det är långt ifrån alla som har det. Hon kommer alltid att förbli den enda att se upp till, den enda som förstår, inte för att hon måste, utan för att hon vet.
Mamma är bäst.
Tack för att du gjort mig till den person jag förblir stolt över att vara.
blow me.
today's the day you don't feel like you deserve.
me-time och sånt tjafs
Pluggar i min ensamhet en fredagskväll. Om det är okej? Inte riktigt, men ibland, bara väldigt sällan, så blir det så. Har ju faktiskt nöjet av att kunna sitta HELT själv, nu när jag bor i min egen lägenhet (om ni vill tolka det som sarkasm, får ni väl göra det).
Efter tre ytterst seriösa inlägg de senaste dagarna, tänker jag nu spendera en timme åt att titta på mig själv och göra justeringar - för det är väl sånt kvinnor ska göra?
Skämt åsido, titta in på picnik.com
Gratis bildjustering & massa fun stuff - för dig som bryr dig lite för mycket om dig själv ibland.
För er som saknar henne, håll tillbaka tårarna, för seriösa Pernilla kommer att hälsa på oftare nu, och hon är laddad med en seriös-överdos.
Yey?
syndromet: "det finns någon som har det värre"
Problematiken vid dagens syn på sociala problem, är människans behov, eller förmåga att vilja mäta och utforska uppkomsten av ett socialt problem, som något definitivt, alltså finna en gemensam nämnare för den gruppen som är "offer" för det sociala problemet. Det är självklart viktigt att finna likheter bland de som drabbats av ett socialt problem, då detta kan bidra mycket till förhindrandet av uppkomsten av detta problem, men det är också viktigt att finna skillnaderna för individerna i problemet. Jag ska försöka förklara på ett annat sätt; att inte se ett problem ur individperspektiv, utan endast ur ett samhällsperspektiv, skalar bort de människor i den utsatta gruppen, som inte följer normen för hur det sociala problemet uppstått. Detta åstadkommer bara ännu ett utanförskap, inom den utsatta gruppen. Det är alltså viktigt att se till alla individers erfarenhet, inom ett socialt problem, och även i allmänheten.
Det jag vill komma till, för att knyta an till inledningen, är att jag ofta sett mig själv som ett lyckosamt barn, att det jag fått vara med om "inte varit så farligt", och att jag i många stunder ska vara glad att jag haft tur nog att undvika värre utfall av saker som hänt. Jag glömmer bort att tänka på hur upplevelsen påverkat mig, oavsett bredden på problemet, och gömmer mig själv bakom illusionen att så länge det finns någon som har det värre, så får jag inte "klaga".
Alla är vi med om något traumatiskt, något som vi inte alltid minns, och ibland väljer att skjuta bort, men som skapat oss, skapat vår väg och vår vilja mot något i livet. Ibland har någon annans traumatiska situation drabbat oss själva samtidigt. Det är då viktigt att inte undanhålla sig rätten att utforska sin egen upplevelse, för att den andra "fick vara med om något värre", utan se på problemet ur sitt eget individperspektiv.
Att förstå vad du själv varit med om, och acceptera det, som något som förändrat dig själv också, hur det än drabbade någon annan, är viktigt för accepterandet av dig själv.
Återigen handlar allt om acceptans, för din medmänniska, men också först, för dig själv och dina egna erfarenheter.
Du kan aldrig riktigt förstå någon annan, förrän du riktigt förstått dig själv.
die mauer
När ens livs kärlek befinner sig på andra sidan muren, och man inte tänker ge upp.
loves me, loves me not
Att då dessa, som så gärna reflekterar över alla hjärtans dag, som något meningslös och till och med förnedrande, kan fira jul när de inte är religiösa, är något jag inte får fingret runt. Högtider eller speciella dagar för exempelvis kärlek, finns till för att vi ska uppskatta det vi har lite extra mycket. De finns inte till för att klaga på det vi inte har eller för att ta för givet att vi aldrig annars ska ta fram dessa tankar och emotioner som förekommer på just dessa dagarna. För mig är dessa dagar/högtider till för en extra motivation för tacksamhet, och ja, jag anser att vårt samhälle behöver det, så jävla mycket kärlek visar vi inte varandra de övriga dagarna på året. Sen om man vill köpa något eller inte, är väl beroende på hur man själv påverkas av dagens "konsumtionssamhälle". Om du inte vill köpa något, tror jag faktiskt inte att du behöver göra det, eller hur? Tro då inte att vi andra är så dumma att vi faller för konsumtionsfällorna, som du så stolt klarat av att undvika.
Nåväl, nog med ilska kring hur folk är "klagostyrda" i vårt samhälle, och mer kärlek!
Tänkte beskriva vad som är kärlek för mig, då jag såg en jättelökig kärleksfilm igår, som jag blev helt frälst av. (Herregud, vad gör hon, uttrycker sig med religiösa ord som "frälst", OCH bevisar hur hon fallit för konsumtionens lömska, gömda trick i amerikanska kärleksfilmer = who the fuck cares).
Kärlek för mig, innebär inte bara ett partnerskap, ett sexuellt förhållande till en pojk/flickvän, utan så mycket mer. Kärlek för mig, är något vi ska visa alla våra medmänniskor, oavsett bakgrund eller historia. För mig, är kärlek ett slags accepterande för allas situation i nuet, och livserfarenhet. För mig, är kärlek något vi sällan inser att vi uttrycker, när vi säger hej till en annan människa, eller exempelvis inte flyttar oss ur vägen, då en hemlös går förbi. Kärlek är acceptans för sin medmänniska.
Rent partnermässigt, för att tillfredsställa er, är kärlek för mig att hålla fast vid din själsfrände (här kommer kärleksfilmen in), att oavsett hur tiden tillsammans med den du älskar, utspelar sig, hålla fast vid vad du tror på.
Kan ju säga att jag och Rasmus inte haft ett vad många kallar "perfekt förhållande" eller ja, förhållanden i plural, men det vet nog många av er redan. Trots att vi gjort varandra besvikna, varit utan att prata med varandra i flera månader, har vi också på så sätt kunnat uppskatta varandra, och våra individuella sett att utvecklas på. Vi har kunnat hitta tillbaka till varandra, med hjälp av acceptansen och förståelsen för varandra.
Kärlek kan mätas, i en persons förståelse och medkänsla för andra, för de han/hon håller nära, men också för de han/hon inte känner och inte tänker få en förutfattad mening om.
Ha en bra kärleksdag, påverkad av vårt konsumtionssamhälle eller inte.
ett brev till dig utan motivation
Kära nolifers på 18 bast och uppåt, var snälla och befinn er någon annanstans än runt mig, då ni bara strör runt och gör mig obekväm. Försök hitta någon som helst mening med livet, och om inte, håll er iallafall på folks goda sida, och låtsas inte om att ni vet mer om livet än någon som faktiskt har mål och framtidsplaner.
Åh, hur jag, som alltid är så lugn och kontrollerad (förstå ironin), kan bli riktigt arg på folk som inte tar tummen ur diverse mörka platser, är för mig, helt förståeligt. Jag vet, och är uppfostrad med att förstå, att inte alla har samma förutsättningar i livet. Fan, det är något jag vet mycket om, och alltid argumenterar för. Men att detta skulle vara en ursäkt för ALLA, som inte gör något åt sitt liv, sin tid här på jorden, är något jag inte håller med om. Alla behöver inte sätta upp samma mål, det är inte det jag menar. Mitt mål, olikt många andras, handlar inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt, eller ha någon fancy "label" som mest finns till för att göra folk obekväma, tävlingsinriktade och maktgalna, och skapa större klyftor i samhället. Mitt mål är baserat på vad jag helst vill göra i mitt liv, just nu och ja, eftersom jag studerar, även i framtiden. Jag vill hjälpa människor finna en slags trygghet, som just de inte fått chansen till att känna, pågrund av vår samhällsuppbyggnad (inkluderat dessa "labels").
För att "cut to the chase", så är det viktigt för alla att bidra med vad de kan erbjuda, inte bara för samhällets bästa, utan också för sig själva. För att bevisa att vi är starka, och att vi kan göra något, för oss själva, och för de som faktiskt inte har möjligheten.
Att det skulle finnas någon som helst "överpopulation" av människor som lever på bidrag, fast än de inte är i behov av det, eller helt enkelt vill "lura samhället", är för mig, ytterst svårt att tro på. Den andelen består faktiskt till högst andel av ungdomar (enligt undersökningar från socialvetenskaplig tidsskrift) och inte invandrare, som många anser vara rätt att påstå, utan underlag.
Så lyft era små arslen ungdomar, och gör vad ni kan, för de som inte kan. Ett försök är värt mer än tusen tankar.
halvfull & jävlig
Hahaaa see what I did there? Fyfan vad jag är rolig.
Idag har jag varit i skolan från 8-19. En dag full med föreläsningar om personligt arbete och grupparbeten, och en kväll med soppa, bröd och valfri dryck. Yep, andra veckan har inletts, och vi har redan "festat", med våra lärare. Fest var det ju inte, men high life blir det ju för mig efter ett par glas i vilket fall.
Nu har jag kommit hem och sitter och fryser framför datorn. Varför här är svinkallt vet jag inte, och tänker faktiskt inte ta reda på heller, i ren brist på ork för allt annat än sängliggande och sömn.
Tänkte skriva något smart här, med tanke på allt jag lärt mig om ett av de viktigaste jobben i världen, men så lägger jag upp en bild istället, återigen, i brist på ork för annat.
Ser ju ut som en jävla slusk, men ibland är jag helt enkelt det.
gonatt.
