Fyfan vad jag saknar tiden när man gick förbi en plats, det påminde om ens ex och man blev sentimental och ledsen, undrade om man gjort fel, och ”deppade lite”.  Jag kan verkligen sitta och sakna de stunderna, mer än ren och skär lycka. För att de stunderna verkligen bevisar hur bra man egentligen mår. Där fanns gränsen för ”deppighet” just då.

Jag har alltid tittat på människor i depression med empati, men även med en tanke som: ”Vadå inte orkar? Gör det ändå? Må bra! Koppla bort det”. Inte förrän nu förstår jag att de stunderna då man verkligen mår bra, bara känns och räknas som ett undantag. Ett undantag från den pissiga verkligheten. Men det är okej.

Ibland orkar man helt enkelt inte bry sig om vad folk tycker, men det känns ändå hemskt att människor har en så typisk syn på folk som tar ”antidepp”. Som att de lever i en låtsasvärld, falskt lyckliga tills den dagen de slutar. De blir beroende, klarar sig inte utan. Deras personlighet försvinner, de slutar vara individer och blir bara produkter av ett piller. Så är det nog för någon enstaka person, som redan sen början inte hade en personlighet att bygga på eller känna igen sig i när han eller hon börjat må bra igen, men det är inte så för majoriteten. När en människa är deprimerad, skalas deras övre sidor i personligheten bort. Alla fina egenskaper slutar finnas och blir bara tankar om hur man var. Pillret är det som försöker se till att det inte händer, pillret är det som håller ihop egenskaperna, känslorna med tankarna och skapar en lyckligare människa. Vad nu ”lycklig människa” betyder för alla vet jag inte, men i min mening är det i alla fall någon som oftare än inte har ett leende på läpparna, eller i tankarna.

Känner mig trött på att bli lycklig genom att utmana mig själv. Lycka ska väl inte vara en utmaning? Är det inte sorg som ska vara det? Jag går emot allt jag är rädd för, för att inse att det inte är någon fara. Gör allt som jag hatar, för att sedan må bra… Låter ju vanvettigt.

Sitter i ett helt släckt sovrum och ser mina rädslor rakt i ögonen. Jag vill inte bli ett piller, ingen mental diagnos. Så se mig aldrig som det. Min kamp är ingen annans kamp, bara min egen.