WHADDUP!

Jag vet att jag segar som en röv, menre är fan inte lätt denna sommarn.
Har knappt haft något fungerande internet i sommarstugan (jag har ändå ingen egen dator så vafan), har ingen dator hemma i lund, och mobilen är sepe o skriva blogg på. man får ju ingen ny rad o sånt skit.

ah wells, dagarna flyder förbi. rasmus har varit här i helgen (åkte hem nyss), och dom andra barnen likaså (tantspråk).
idag äre fint väder och imorn hoppas man på ett graciöst lidet dopp, innan man drallar hem till vardagslivet forever igen. känns fan skitsorgligt. sommarstugan är som ett andra hem för mig. känner mig fan mer hemma här, än jag gör någon annanstans. här har jag bott från och till sen jag var typ 1 månad gammal. här finns sommaren, friheten.
kg känns verkligen inte som hemma, och kommer nog aldrig göra det. hemma förblir alltid i sommarstugan och på nöbbelöv.

förövrigt har jag haft många negativa tankar på sistone. jobbiga människor kommer ivägen och vill förstöra, eller helt enkelt inte bryr sig om att vi andra har ett liv också. tänk att man kan få för sig en sån sak. är jag så värdelös, att ingen vill ha mig? tror ni verkligen det? det tror fan inte jag. jag tror jag är värd att kämpa för. inte för att det är så mycket till kamp när det handlar om mig, men ändå. skulle det vara så, så skulle nog blodet spruta. lägg ner och back off, här finns inget att hämta.

nu ska jag kolla på tv. sen blire solning och iPod som gäller.
fan vad jag vill skaffa jobb och flytta hemifrån, till något som förhoppningsvis kommer att kännas som hemma.

jag behöver en touch mobil, en ny dator och en bra digitalkamera.
GE MIG ETT JOBB NU


hajfisk.

Shit, rörigt. Nu ska jag gå o lägga mig o rensa huvet med tv. Ibland får min hjärna en sån jävla klarhet, vilket skrämmer mig. Är jag bara dum i huvet i vanliga fall, eller består min "klarhet" av total förvirring? Uh nu somnar jag

Vilken jävla fegis jag är. Jag menar, grow a couple, för helvete.

Utan varandra känns allting fel. Varenda ton, vartenda ord. Det har alltid varit så. Är det för att jag aldrig litar på någon, eller kommer jag helt enkelt på hur jag egentligen känner när jag får vara ifred?

Jag har långsamt tvingat fram varenda steg och lurat mig själv att allt kommit naturligt.
Jag är paranoid, dum i huvet och verkligen inte redo för det här. Det har jag nog aldrig varit.

Också glömmer jag allting så fort det går bra igen.

Längesen. Sorry for that. Sitter på tåget till malmö, ska tillbaka till ystad o chilla som fan. Tror jag behöver lide tid för mig själv. Känns som alldeles för längesen nu, när jag tog tid för mig själv att bara tänka över allt. Det är ju fan vad man ska tänka hela tiden. Men jag är inte så jävla bra på det annars, när det verkligen gäller. Tycker synd om tjejer som inte tror på sig själva. På riktigt. Vet ju exakt hur det känns, men börjar bli lite trött på att ni ursäktar er hela tiden, och använder er osäkerhet som en slags ursäkt. Om du VET att du inte tror på dig själv, har du redan kommit ett steg i rätt riktning. Jag är aldrig osäker på mig själv, bara på alla andra. Jag gör stora val för lätt, för jag är en sån jävla känslomässig person. Jag orkar inte tänka på konsekvenserna i stunden, men tar dom jättegärna sen, sålänge jag får känna precis sådär, just då. Men sen när dom väl slår mig, bryter hela min värld ihop. Feg, dum och naiv. Men det kommer ske ändringar på de planen. Dags att växa upp. För mig, och för alla er osäkra tjejer därute. Gör inte ett dåligt val, för att du känner dig uttråkad, tänk på dig själv, och fan, alla andra också. Jag vet, I'm one to talk, men jag har gjort extremt många misstag som fått mig att inse hur jag vill leva, det behöver inte ni göra. Alla vet vad som är rätt, det är bara ingen som vågar. Jag tar det sen, låter det växa ikapp mig. Nej, våga för fan göra rätt från början. För de är ingen som tycker synd om den som är dum nog för sitt eget bästa. "I've got a feeling if I sang this loud enough, you will sing it back to me"