Nu vill jag lista 3 anledningar till varför artikeln i damtidningen är minst sagt PROBLEMATISK:

 

1. Många skulle nog tänka ett steg och formulera något liknande det här: Det är inte kvinnors uppgift att vara på ett visst sätt för att få respekt, varför kan inte dessa kvinnor klä sig i klänning och ändå få respekt?

Mitt svar till er är: SÅ RÄTT. Men..

Detta är faktiskt inte ett ställningstagande på individnivå, alltså en individuell handling. Det är för det första för publicitet i en tidning och det är för det andra kvinnor som arbetar med politik: att föra ut sina budskap till folket. Att gå med på en intervju eller artikel där en själv framställs som prinsessa, inga problem alls och helt individuellt val. Men att gå med på en intervju eller artikel där alla kvinnliga politiker klumpas ihop till att vara prinsessor (som att en kvinna borde gilla att ha klänning för att vara politiker) - problematiskt. För det tredje så skulle en (utifrån ovanställda argument i detta tema) då kunna säga att det inte är okej att Maria Arnholm (FP) för en politisk debatt utifrån jämställdhet med Gudrun Schyman (Fi), för att båda två måste hålla med varandra. Detta är jag, som kvinna, som politiskt aktiv och feminist, som inte håller med andra kvinnliga, politiskt aktiva feminister. Precis som i en debatt. För det fjärde så är detta att utifrån sig själv som politiker medvetet klumpas ihop med andra av samma kön och ställning för att representera en stereotypisk bild av en grupp. En grupp som blir ihop klumpad endast på grund av att de har samma könstillhörighet. Vilket leder mig till punkt 2..

 

2. Varför ska ALLTID kvinnor klumpas ihop till en grupp? Alla dessa kvinnliga politiker är alltså prinsessor- de är samma sak. De består av en grupp och de har något gemensamt – deras könstillhörighet och bör därför ha fler saker gemensamt – de är prinsessor.

Detta tycker jag är så jävla vanligt i det pissiga patriarkatet vi lever i. Den förtryckta gruppen ska alltid presenteras utifrån att de alla är likadana och alltid representeras som tillhörande ”sin grupp”. Vart är grupperingarna för män? Nej, när en artikel publiceras angående att män STRUKTURELLT är våldtäktsmän eller förövare gentemot kvinnor, då blir det ett jävla ramaskri: VILKET GENERALISERANDE! Det är dags att ryta ifrån och påpeka strukturer, inte anpassa sig efter normen för att få lite publicitet i en tidning. Kvinnor är politiker, män är politiker. Get over it.

 

3. Kanske det mest uppenbara: majoriteten av dessa kvinnliga politiker kallar sig för feminister. Vissa av de medverkande är feminister i den mening att de endast tycker att de "kvinnliga värdena" bör höjas. Okej, fine. Det finns dock andra uttalade feminister som är med. Som påstår sig ha tagit del av en kunskap om patriarkatets strukturer och dess inverkan på stereotyper, och påstår sig arbeta för att förändra utifrån den. Inte arbeta ideellt, utan med en massa cash och på uppdrag av det svenska folket (hej, vi lever i en demokrati). Att göra ett sådant ställningstagande som att påstå att ens parti förstått dessa strukturer utifrån feministismen. Att påstå att en själv därför arbetar aktivt för den agendan, och sedan välja att göra något sådant här (se punkt 1).. DET är problematiskt.

 

Vi behöver en ny feministisk politik, Sverige. Vi behöver friska feministvindar, vi behöver politiker som problematiserar stereotyper som är skapade utifrån de strukturer vi lever och så många våndas i.

 

 

RÖSTA ROSA! Feministiskt initiativ, Pernilla West.

 

 

Jag håller just nu på att praktisera, under min femte termin på socionomprogrammet. Befinner mig inom den gamla hederliga socialtjänsten där jag får träffa familjehem och så kallade ”problemfamiljer”. Det är ett rätt så ”vanligt” gäng som jobbar här. Ingen utmärker sig, ingen står i skymundan. Alla delar ungefär samma åsikter och har det trevligt på lunchen tillsammans. För en outsider, en som aldrig jobbat på socialtjänsten, är det nog dock lite annorlunda.

I början fick jag mest information om hur det såg ut när ett fall kommer in, när utredning inleds eller inte inleds. Jag fick träffa fina, lyckade familjehem där barn och vuxna, och ofta djur (till min stora förtjusning), tog hand om varandra. Mina handledare sa hela tiden att deras arbete var så givande, men också så stressigt och ibland väldigt emotionellt krävande. Jag förstod aldrig riktigt vad det var de menade. Jag förstod inte hur det kunde komma sig att det var så krävande, när alla verkade så nöjda.

Nu har det gått några veckor. Jag har på riktigt fått sätta mig in i hur verksamheten fungerar och arbetar nu mer som en anställd än som en praktikant. Jag har fått se mer, gå mer på djupet av komplicerade, tunga fall och träffa individer med djupare problematik. Emotionellt krävande. Det märks nu. Under loppet av en dag har en som jobbar på mottaget cirka fem besök. Dessa besök består sällan av ett möte med endast en individ. Oftast består de besökande av en familj, ibland med medföljande kuratorer och andra specialister. Under dessa besök, som varar i ungefär en timme, förväntas socialsekreteraren ha läst av dessa människor, deras intentioner och behov. Socialsekreteraren förväntas arbeta utifrån vad som är bäst för varje enskild individ. Hur lär en känna tre olika individer på en timme, tillräckligt för att exempelvis besluta om en ska inleda utredning angående barnmisshandel?
De skrattar ibland, här på enheten. Skämtar om vardagliga saker, diskuterar Melodifestivalen. Men sen är rasten slut. Då är det nästan ingen som ler förutom när de hälsar eller ska gå. Ingen ser glad ut här. Det förstår jag nu.

Det är så jävla läskigt att vara helt nöjd med sitt liv. Det är som att jämt gå runt och tänka: nu kan det bara gå nerför. Men så skiter jag i det och kämpar satan för att hålla den höga nivån istället. För att sen bli helt känslomässigt och arbetsmässigt utmattad och skita i allt. Sounds great?

 

Kan verkligen inte sluta tänka på hur det blir när du inte är här. Som min trygghet. Min mysfilt. Mitt efterlängtade pirr i magen. Är det mer än så för mig? Kan jag ersätta dig? Jag är rädd att det inte är så denna gången. Jag råkade kämpa för hårt. Nu vill jag inte släppa dig. Du blev nog något mer än ett redskap.