Putsade skor, snäv kjol och vit blus, den vanliga ”mötes outfiten”. Tänk att man kan vänja sig så mycket vid en ”dresscode”, att man på autopilot plockar fram samma kläder varje morgon. Den blåa sides klänningen bara hänger där, längst bak i garderoben och ropar på den roliga Stella att komma tillbaka. En snabb latte på fiket nedanför, stor och skummig, sveper med den, håller den hårt med mina alldeles för tunna läderhandskar. Med vassa kliv skyndar jag mig till parkeringen några kvarter bort. Kvart i nio är hon. Hoppas han är i tid. Trafiken ser inte lovande ut. Inte kan det väl vara lika viktigt för alla att komma i tid? Tänk så kunde de ordna två stressfiler, en för de som verkligen hade bråttom, och en för de som egentligen bara är ute i god tid. Jag är alltid ute i god tid, men det hjälper ju aldrig. ”Pang”. En port stängs igen. Vänder mig hastigt, drar ner kjolen lite. Förvånansvärt hur den alltid tycks vara för lång när jag ser mig själv i spegeln i hallen, och för kort så fort jag sätter foten utanför dörren. Kylan biter fast i kinderna, ögonen börjar rinna. Höst. Har nog aldrig behövt vänta så här länge på en taxi. Aldrig fått chansen att lukta, se och känna på årstiden riktigt. Löven påminner mig mest om allt pappersjobb som inte hunnits med i helgen, de rullar förbi, lättsamt. Tittar på klockan. Visst för att jag själv är en tidsoptimist men nu är han tio minuter försenad. Tittar bort mot busshållplatsen. Det var längesen jag stod där, med alla andra. De vanliga människorna. Harklar till av mina tankar. Det var väl inte riktigt så jag menade, passar bara inte in där längre. Känner mig inte bekväm nog att sätta mig bland en drös snoriga ungar, tjattrande ungdomar och hostande äldre män och kvinnor. Så förvånade de alla skulle se ut, om jag satte mig där, med min Luis Vitton portfölj och höga klackar. Första dagen på jobbet åkte jag dit med buss, jag minns väl hur jag kollade upp busstiderna noga på min gamla stationära dator, printade ut dem och slängde ner dem i min slitna fjällräven ryggsäck. Att inte veta vad som väntar en, nästa minut av sitt liv är något jag kommer på mig själv med att sakna ibland. En kvart försenad. Sneglar ner mot kvarteren där han brukar svänga, bara fylld med personbilar, tutandes, frustrerade. Bussen går åt andra hållet och kör runt det gamla torget, slipper bilköer och förseningar. Sneglar bort mot busshållplatsen igen och tar ett omedvetet kliv åt dess riktning. Jag har inte tid att vänta tio minuter till. Mötet hålls av chefen idag. Har inte råd att bli avskedad från ett till jobb. Inte tid, inte ork. Ser mig omkring, tittar vänster, höger, vänster igen, och tar några stora kliv över gatan. Det är fullt i busskuren, ställer mig en bit bort och tänder min cigarett. Uttittad. Kanske taxin kommer snart ändå?

Regnjackan, paraplyet, overallen. Hoppas nu inte han stretar emot när jag trär på honom allt. Varje morgon, samma visa, med några små förändringar för att inte göra mig helt uttråkad av tillvaron. Gröten kokar nästan sig själv, och trasan torkar av mitt ansikte, nästan innan han hunnit slänga gröten åt mitt håll. Det går bara inte att bli arg. Frustrationen gör mig för trött för ”timeouts” och ajabaja, sådär gör man inte. Tar tag i hans arm lite nätt och tittar honom i ögonen. Han tittar tillbaka, frågande, och jag bara vet att idag blir en sådan där svår dag. Tittar på klockan, tio i nio. Om bara allt runtomkring oss kunde sakta ner. Om bara jag och Jasper kunde komma i tid till dagis idag. Ena armen inne i den gula overallen.  Inte konstigt att han stretar emot, jag klandrar honom inte. Att vara instängd i en varm, trång overall kan väl inte vara det mest optimala för en femåring som gillar att sprattla omkring. Telefonen ringer, det är mamma. Hon ringer väl och påminner mig om allt jag har tappat kontrollen över. ”Du behöver klippa dig Eva, ditt hår växer som ogräs, jag skickar pengar i nästa vecka”, ”Har du ringt runt och frågat efter barnpassare, du måste lära dig att ge dig själv lite egen tid”. Ignorerar de genomträngande signalerna och fortsätter att klä på Jasper. Tar ett hårt tag i hans arm och rusar iväg till bussen. Måtte den vara försenad, bara idag, bara denna gången.

Sätter mig ner på en av de osmakliga, gröna platserna. En äldre man med käpp sätter sig bredvid mig, fnyser till när jag inte flyttar min portfölj vid första anblick. Jag kan höra allas tankar, där de sitter och svettas i det trånga utrymmet, ångest, stress, läxor och krävande jobbsituationer. En yngre kvinna med sitt barn springer på bussen, hon ser stressad ut, flåsar och letar snabbt upp sitt busskort. Hennes son, i brandgul overall, tittar beundrande på henne, stolt över hans mamma, som hann få dem på bussen. Jag avundas de som orkar, men är stolt över att jag insett att jag aldrig skulle ha tid. En barnpassare skulle aldrig komma på tal, uppfostrar man sin son eller dotter, ska man göra det rätt. Jag har kommit underfund med tanken att aldrig skaffa barn, och jag tror det är nyttigare för folk som jag, som inte har tid, att själva få den insikten innan de kastar sig in i något utdraget, meningslöst förhållande, som bara tar tid och kraft och aldrig leder någonstans. Vi har väl alla varit i den obekväma sitsen någon gång, där en tror att det leder någonstans, och den andra någon annanstans. Kvinnan med barnet sätter sig mitt emot mig en bit bort. Hon bär en armégrön parkas, och bär håret i en slarvig knut. Håret som trillar ner i pannan, sveper hon snabbt bort och sätter bakom örat. Hon pustar ut och nickar tröttsamt åt sonens nyfikna frågor om allt på och utanför bussen. Han tittar mot mig och jag ler tillbaka. Mamman lägger märke till detta och ger mig en försäkrande nick. Hon tittar på sitt armbandsur och lutar sig tillbaka med hans hand i hennes. De båda ser bekväma ut med varandra, de gör detta varje morgon.

Det finns inga andra barn på bussen, alla är inne i sin egen värld, utan att alltid behöva tänka på någon annans också. En kvinna i kavaj och snävt uppsatt hår tittar åt vårt håll. Hon ser med längtande ögon på Jasper, trånar kanske efter mammaledigheten. Hennes starka kindben framhäver den raka näsan, hennes djupblåa ögon ser kalla, men vänliga ut och hennes fräscha doft fyller den annars så dystra, unkna bussen. Jag ser hur folks ögon dras till henne, det främmande, och tittar på henne med någon slags respekt, med en gnutta avund. Hon har en svart portfölj i knäet, säkert fylld med viktiga dokument. Hon jobbar på något storföretag i stan och har med all säkerhet inte haft som första avsikt att åka dit med bussen. Jag minns knappt när jag själv jobbade för det stora telefonförsäljningsbolaget inne i stan, all stress, påtryckningar från chefen och en lön som inte kompenserade för alla extra timmar och sömnlösa nätter, förtränger det för varje dag. Avundas kvinnan med de djupblåa ögonen som orkar, hon ser nöjd ut. Bara två busstationer kvar, en skön känsla sprider sig i kroppen, ännu en morgon är snart avklarad.

Bussen stannar utanför torget, där jag och Stefan bodde innan. Jag ser vår lägenhet härifrån, trång och obekväm. Minns mycket väl vad det hade stått på annonsen; ”tvåa med litet kök, mysigt och varmt, perfekt för två”. Kvinnan med sin son ska av, men dörrarna öppnas inte. Hon trycker panikslaget på stop knappen, samtidigt som hennes son hoppar upp och ner, otåligt. Ingen hjälper henne. Jag harklar mig, går fram till busschauffören och ber honom att öppna. Innan hon försvinner ut, vänder hon sig snabbt om och ger mig ett varmt leende, ett sådant leende som bara mammor kan ge, när man gjort deras vardag något lättare. Hon skyndar sig ut i regnet, som precis börjat smattra mot bussrutorna, med sonen i handen, som hoppar i pölarna i ren förtjusning. Följer kvinnans varje steg med blicken, hennes bestämda steg. Hon stannar till och säger något till sin son, bestämd i blicken. Undrar vart de är på väg.

Pernilla West

we where born and raised in a summer haze, bound by the surprise of our glory days.


det är nog svårt att se hur jag har levt, bakom mitt leende.
det är nog svårt att förstå att jag gråter, bakom mina hårda ord.
fråga mig aldrig hur jag mår.

Jag lägger hans tunga huvud i mitt knä. Lockar av silke faller ner framför de stora ögonen. Jag smeker försiktigt bort dem, som för att betrygga honom att det är som det alltid varit. Han reser på sig med en bestämd rörelse, hans en gång majestätiska kropp lämnar en okänd, svag skugga på det kala, osmakliga golvet. Vänder sig om mot mig, med säkerhet i blicken, de iskalla ögonen som frågar mig snällt. Jag vänder hastigt bort blicken, som för att försäkra mig själv att han inte förstår. Inbillar jag mig att han gör det ändå? Vill byta plats med honom, bara för en sekund. Vill titta med hans ögon, på mina, bara en liten stund. Känner han värmen jag ger honom? En tår tvingar sig fram, nerför min kind. Att gråta visar på svaghet.
Förvirrad.
Reser mig upp och går långsamt fram till honom. Båda mina händer ligger runt hans käke, omfamnar hans huvud. Hur ger man någon en känsla av trygghet, utan att förse denne med falska förhoppningar? Han ger ifrån sig en tung suck och lunkar långsamt efter mig. De högst tre meterna känns som en mil, säkerligen för oss båda. Mitt hjärta sjunker för varje steg. Det hoppet om att det fanns en chans, de hårt svurna bönerna, allt är borta. Känslan av att behöva inse verkligheten har tagit över, hälsar på som en gammal fiende. Nu ska jag väl minnas våra stunder ihop. Han som min trogna följeslagare, jag som hans högra hand.
Orkeslös.
Efter år av lycka, kan jag hantera sorgen jag nu tvingas ta itu med. ”Ångra aldrig det som en gång gjort dig lycklig”, som man säger. Jag ångrar ingenting av ren självklarhet. Jag visste vad jag gav mig in på, hur länge det skulle vara och hur ledsen jag skulle bli. Jag vägrar grubbla över något jag kan ha gjort fel. Det hade inte behövt sluta såhär, men inget är mitt fel. Jag gjorde vad jag kunde, det jag skulle. Tänkte aldrig på hur det skulle sluta, utan hur det skulle vara. Efterklok. Ett ord jag kan stöta ifrån mig med stolthet.
Lugn.
När är det dags? Torkar av mina svettiga händer på byxorna, i väntan på ett handslag. Hon gör entré i vita, kalla kläder, en sorglig blick med nersjunket huvud. Skakar min hand.
”Maria”
Sluta ge mig din sympati. Jag vill faktiskt inte ha den. Ingen annan vet att jag är här, bara vi tre. Jag, min trogna följeslagare och kvinnan i den vita rocken.
Ensam.
Ska jag se ledsen ut? Vad förväntas av mig? Hur lång tid tar det innan man glömmer? Det är bättre att aldrig glömma. Inte lära sig av sina misstag, utan förvara minnesvärda stunder. Det är väl nu alla skaffar ny, ersätter, tröstar sig själva. Jag kryper in i mig själv, gömmer mig från lycka, välkomnar ångest och sorg. Påtvingade känslor räknas inte.
Kluven.
”Skulle du kunna lyfta upp honom i knäet?” frågar kvinnan i rocken.
Hon tar förgivet att jag tänker stanna hos honom. Hon såg det i min blick.
”Jag börjar nu…” fortsätter Maria.
Besluten.
Jag vill inte röra honom. Hon pratar på om vad som sker. Ord känns mest som sammansatta bokstäver. Känner hans långsamma hjärtslag saktas ner. De tunga ögonlocken ligger stilla.
Lättad.
Att säga farväl till människans bästa vän.