Jag lägger hans tunga huvud i mitt knä. Lockar av silke faller ner framför de stora ögonen. Jag smeker försiktigt bort dem, som för att betrygga honom att det är som det alltid varit. Han reser på sig med en bestämd rörelse, hans en gång majestätiska kropp lämnar en okänd, svag skugga på det kala, osmakliga golvet. Vänder sig om mot mig, med säkerhet i blicken, de iskalla ögonen som frågar mig snällt. Jag vänder hastigt bort blicken, som för att försäkra mig själv att han inte förstår. Inbillar jag mig att han gör det ändå? Vill byta plats med honom, bara för en sekund. Vill titta med hans ögon, på mina, bara en liten stund. Känner han värmen jag ger honom? En tår tvingar sig fram, nerför min kind. Att gråta visar på svaghet.
Förvirrad.
Reser mig upp och går långsamt fram till honom. Båda mina händer ligger runt hans käke, omfamnar hans huvud. Hur ger man någon en känsla av trygghet, utan att förse denne med falska förhoppningar? Han ger ifrån sig en tung suck och lunkar långsamt efter mig. De högst tre meterna känns som en mil, säkerligen för oss båda. Mitt hjärta sjunker för varje steg. Det hoppet om att det fanns en chans, de hårt svurna bönerna, allt är borta. Känslan av att behöva inse verkligheten har tagit över, hälsar på som en gammal fiende. Nu ska jag väl minnas våra stunder ihop. Han som min trogna följeslagare, jag som hans högra hand.
Orkeslös.
Efter år av lycka, kan jag hantera sorgen jag nu tvingas ta itu med. ”Ångra aldrig det som en gång gjort dig lycklig”, som man säger. Jag ångrar ingenting av ren självklarhet. Jag visste vad jag gav mig in på, hur länge det skulle vara och hur ledsen jag skulle bli. Jag vägrar grubbla över något jag kan ha gjort fel. Det hade inte behövt sluta såhär, men inget är mitt fel. Jag gjorde vad jag kunde, det jag skulle. Tänkte aldrig på hur det skulle sluta, utan hur det skulle vara. Efterklok. Ett ord jag kan stöta ifrån mig med stolthet.
Lugn.
När är det dags? Torkar av mina svettiga händer på byxorna, i väntan på ett handslag. Hon gör entré i vita, kalla kläder, en sorglig blick med nersjunket huvud. Skakar min hand.
”Maria”
Sluta ge mig din sympati. Jag vill faktiskt inte ha den. Ingen annan vet att jag är här, bara vi tre. Jag, min trogna följeslagare och kvinnan i den vita rocken.
Ensam.
Ska jag se ledsen ut? Vad förväntas av mig? Hur lång tid tar det innan man glömmer? Det är bättre att aldrig glömma. Inte lära sig av sina misstag, utan förvara minnesvärda stunder. Det är väl nu alla skaffar ny, ersätter, tröstar sig själva. Jag kryper in i mig själv, gömmer mig från lycka, välkomnar ångest och sorg. Påtvingade känslor räknas inte.
Kluven.
”Skulle du kunna lyfta upp honom i knäet?” frågar kvinnan i rocken.
Hon tar förgivet att jag tänker stanna hos honom. Hon såg det i min blick.
”Jag börjar nu…” fortsätter Maria.
Besluten.
Jag vill inte röra honom. Hon pratar på om vad som sker. Ord känns mest som sammansatta bokstäver. Känner hans långsamma hjärtslag saktas ner. De tunga ögonlocken ligger stilla.
Lättad.
Att säga farväl till människans bästa vän.