Inte ätit något på åtta timmar, självklart mot min vilja. Men jag känner hur den gamla känslan av ett slags lyckande, en prestation, långsamt kryper tillbaka. Självplågan, destruktiviteten, ger mig en kick. En sjuklig kick. Men jag kunde alltid granska mig själv, alltid veta vad jag höll på med, och det gör jag även nu. Den enda skillnaden är att rösten inom mig säger nej, denna gången.