Jag har alltid tryckt undan mina problem, med såkallade ursäkter, som att det finns folk som har det värre och därför ska jag inte ta uppmärksamhet, eller tid från deras problem. Ja, det finns människor som har det värre ställt än jag, och som varit med om värre saker, men det gör inte mitt eller mina problem mindre för det. Ett problem; en händelse, en känsla som sårat, ska enligt mig själv, mätas i den mån det påverkar eller skadar en själv.
Problematiken vid dagens syn på sociala problem, är människans behov, eller förmåga att vilja mäta och utforska uppkomsten av ett socialt problem, som något definitivt, alltså finna en gemensam nämnare för den gruppen som är "offer" för det sociala problemet. Det är självklart viktigt att finna likheter bland de som drabbats av ett socialt problem, då detta kan bidra mycket till förhindrandet av uppkomsten av detta problem, men det är också viktigt att finna skillnaderna för individerna i problemet. Jag ska försöka förklara på ett annat sätt; att inte se ett problem ur individperspektiv, utan endast ur ett samhällsperspektiv, skalar bort de människor i den utsatta gruppen, som inte följer normen för hur det sociala problemet uppstått. Detta åstadkommer bara ännu ett utanförskap, inom den utsatta gruppen. Det är alltså viktigt att se till alla individers erfarenhet, inom ett socialt problem, och även i allmänheten.
Det jag vill komma till, för att knyta an till inledningen, är att jag ofta sett mig själv som ett lyckosamt barn, att det jag fått vara med om "inte varit så farligt", och att jag i många stunder ska vara glad att jag haft tur nog att undvika värre utfall av saker som hänt. Jag glömmer bort att tänka på hur upplevelsen påverkat mig, oavsett bredden på problemet, och gömmer mig själv bakom illusionen att så länge det finns någon som har det värre, så får jag inte "klaga". 
Alla är vi med om något traumatiskt, något som vi inte alltid minns, och ibland väljer att skjuta bort, men som skapat oss, skapat vår väg och vår vilja mot något i livet. Ibland har någon annans traumatiska situation drabbat oss själva samtidigt. Det är då viktigt att inte undanhålla sig rätten att utforska sin egen upplevelse, för att den andra "fick vara med om något värre", utan se på problemet ur sitt eget individperspektiv.
Att förstå vad du själv varit med om, och acceptera det, som något som förändrat dig själv också, hur det än drabbade någon annan, är viktigt för accepterandet av dig själv.
Återigen handlar allt om acceptans, för din medmänniska, men också först, för dig själv och dina egna erfarenheter. 


Du kan aldrig riktigt förstå någon annan, förrän du riktigt förstått dig själv.