I fredags stannade jag hemma på grund av efterlängtat mys med min partner. I kollektivet som vi precis flyttat in i finns det tusentals filmer och CD-skivor som de som bott här länge samlat på sig över åren. Filmerna består av klassiska dramor, action, romantiska komedier, populära serier, dokumentärer, ja you name it- kollektivet har det! Så, när vi i fredags skulle bestämma vad vi skulle kränga chips till hade jag höga förväntningar på att hitta någon bra film som vi alla kunde se på.

Jag är inte en tjej med höga krav. Vardagssexism och –rasism är något jag inte tolererar, så jag väljer umgängeskretsar där sånt skit inte är frekvent närvarande. De gånger jag träffar någon ny som inte har hjärnkoll på det här med smygsexism ger jag dem en chans. Skärper de inte sig sen - byebye. Simpelt.
Bläddrar igenom filmerna med inställningen att jag vill hitta en film med en tjej i åtminstone delad huvudroll eller hjälteroll, som inte är “normativt attraktiv enligt samhällsnormen”. Tror ni jag hittade någon? Jag hittade “Hungergames”, en av mina absoluta favoritfilmer men som självklart inte klarar kriterien “inte normativt attraktiv kvinna i huvudrollen”. Let’s be honest – Jennifer Lawrence är ju a hotty with a society accepted body (trots att hon hör från Hollywood att hon är för tjock ibland). Bläddrar vidare -“Män som hatar kvinnor”, blir glad då det är min favoritfilm i bemärkelsen svenska filmer och awesome kvinnliga filmkaraktärer. Kommer snabbt på: Shit, denna filmen är ju typ känd för att vara “uberfeministisk” bara för att den bryter mot den normen. Det här är inte vilken film som helst, det här är typ feministrullen nummer 1.

Den enda filmen jag alltså hittade där en tjej åtminstone delade huvudrollsplatsen, och avvek från kvinnonormer kring både utseende och humör, är känd för att bryta filmnormen. Hur sjukt är inte det!? All heder till Stieg Larsson som skrev den fantastiska boken som sedan filmatiserades, men är det inte sorgligt hur få filmer som inte porträtterar den gamla vanliga objektifierade, “riktiga kvinnan”? Är det inte sorgligt att det händer så sällan att när en film gör det, så blir den känd för det? Det borde ju vara tvärtom. Filmer där kvinnan är ett passivt sexobjekt borde vara få, det är de vi borde peka på och säga: AH, där är ju den där filmen som är annorlunda (och dum), den där sexismen ser vi ju inte så ofta!

Jag skyller inte Kollektivet för detta. Filmerna de har är ju filmer som alla har. Det är ett brett urval av alla sorts filmer och de, precis som alla andra, har inte så mycket till urval när det gäller filmer som inte är objektifierande av kvinnor. De, precis som alla andra, måste medvetet gå ut och leta djupt och länge efter “kända feministfilmer” för att hitta något som inte ger en skev bild av kvinnor.

Jag är som sagt en person med relativt låga krav på andra. Alla förtjänar en chans, men förklara för mig hur jag ska ge filmtittande en chans när jag så sällan hittar någon “vanlig film” som inte får mig att vilja spy?

 

Kind regards, 
Pissed off mysälskare

Pallar inte att jag baserar mina närmaste vänskaper på vem som tycker att det är viktigast med lika rättigheter för alla som definierar sig som kvinnor. Det känns så hemskt att jag tycker att en av de betydande anledningarna till varför jag är bästa vän med någon är för att han, trots att han är kille, är snäll och rättvis nog att aldrig fryna åt mina tankar om att vi måste göra mer för jämställdhet. 

Här har vi argumenten och varför de i min mening är helt ogrundade. 

 

De som säger "Jag vill inte förknippas med det negativa kring feminismen".

Det blir tal om manshatare etc. som gör saker i feminismens namn. 

Jaha, så när valde du att sluta vara antirasist? För visst fan är väl Jimmie Åkesson i självaste rasistpartiet Sverigedemokraterna någon som kallar sig antirasist? 

Sverigedemokraterna påstår sig ju utgå ifrån antirasism i hela deras partiprogram. "Vi vill ju att de som redan är här ska ha det bra.." (så vi säger nej till invandring till Sverige, men ja till vapenhandel till de länder som skjuter på människorna som försöker fly hit). Sverigedemokraterna går till val i antirasismens namn, men du skulle ALDRIG avsvära dig från att vara antirasist för det. Så varför kan inte du välja, utifrån dig själv, varför du är feminist och peka på de som i feminismens namn säger att kvinnor ska ha makten över män eller säger att de hatar män, och säga: 

"Nej, du är faktiskt inte feminist. Du får inte komma och ta den riktiga definitionen av feminist."

 

Orddefinition: 

 

adjective

1. advocating social, political, legal, and economic rights for women equal to those of men.

 

 

De som inte tror att de har rätten att kalla sig det. 

Att partipolitiskt säga att en är feminist men inte göra något åt det, är det som för mig är problematiskt. Som min så smarta pojkvän sa: "Jag vet inte om jag kan kalla mig feminist, för jag tycker inte riktigt att jag förtjänar att ta det ordet i min mun, för att jag gör inte tillräckligt mycket för kvinnors rättvisa". Så skulle väl fler politiker tänka? Men enligt mig är det en stor skillnad på vad någon som privatperson och vad någon som partiledare har för ansvar i det de uttalar sig eller påstår sig vara, i rättvisans namn. Att öppet kalla sig feminist som partiledare är att locka väljare med något som bör betyda att partiet aktivt tänker jobba i feminismens namn, dvs för jämlikhet, eftersom det är det en gör i ett parti - förändrar utifrån sina ståndpunkter. Att vara feminist i sig betyder dock inte att en är aktivist, då alla privatpersoner inte har som jobb (extremt välbetalda jobb) att förändra utifrån sina påstådda/uttalade ståndpunkter. 

Sen att jag kan vara emot att vissa inte gör något åt den rådande könsmaktsordningen i Sverige, har inte att göra med att jag inte tycker att de får kalla sig feminister, det har att göra med att jag ibland tröttnar på att människor inte gör något. 

Att kalla sig feminist som privatperson är att visa sin åsikt, att stå för rättvisa (som ovan visat orddefinition) och kanske då visa det genom att vara emot det motsatta som: sexism, kvinnoförtryck och såklart ojämlikhet. Jag tycker att vi ska börja våga ta ordet, i mun och i tankar, utifrån vad det verkligen betyder och kanske inte fnysa eller rygga till när vi ser en artikel eller ett klipp med ordet "feminist" i sig. 

Alla är välkomna till feminismens mysiga land av jämställdhet, där alla får vara sig själva. Det är i det patriarkala, förtryckande könsmaktssamhället som råder som inte alla är välkomna, där människor tvingas in i fack och påstås vara värda olika, utifrån könsdefinition och bakgrund.

FEMINIST FEMINIST FEMINIST.

 

"I like people, and I like it when people are treated well. I abhor it when people are treated badly. The root of my caring about this subject isn’t any more sophisticated than that."

- skrivet av John Walker i "Misogyny, sexism and why RPS isn't shutting up". 

(http://www.rockpapershotgun.com/2013/04/06/misogyny-sexism-and-why-rps-isnt-shutting-up/)

 

 

 

VÅGA VARA FEMINIST

 

 

 

 

Sitter på stranden med alla fina pensionärer och bara känner att vi är en enighet. Vi sitter alla och läser, löser korsord, dricker kaffe, fikar och badar i 22- gradigt vatten mellan svettattackerna. I denna eufori av pensionärsliv  tänkte jag tipsa om lite bra och peppiga saker att lyssna och titta på nu när de flesta har sina semesterveckor, inklusive jag och pensionärerna.

 

Har du instagram? 

Gött, då tycker jag att du ska följa mina två favoritkonton:

@kvinnohat

De uppmärksammar nuvarande kvinnoförnedrande företag och företeelser och uppmanar till bojkott och motstånd, bl.a. mot företag med försäljningsknepet "sälj grej med tjej". Coola citat och tips om läsvärda saker är också något som frekvent dyker upp och lyser upp min pensionäriga tillvaro.

 

@heteronormen

De upplyser om något som vi sällan tänker på: heteronormen i vårt samhälle. Bilder med exempel ur filmer och serier, citat och roliga, uppmanande bilder! 

Alla är inte straight och i ett samhälle där vi vill bejaka det måste vi visa att alla är accepterade och en del av samhället. Hur gör vi det när vi hela tiden utgår ifrån en viss människas verklighet, istället för allas?

 

Har du en smartphone?

Gött, då tycker jag att du ska ladda ner appen "Tjejsamlat", som är helt gratis.

Misstolka inte namnet, det är inte en app endast för tjejer, utan det är en app samlad med tips om böcker, filmer, serier och spel där tjejer får synas, mer än som ett kärleksintresse eller en biroll till den manliga huvudrollen.  

 

Kan du läsa? 

Gött, då ska du låna eller köpa boken "Egalias döttrar" som synliggör normer och kvinnoförtryck genom att byta plats på dem. Boken är helt enkelt baserad på saker som att män är hemma med barnen och oroar sig för att hitta en kvinna som kan försörja dem och människor heter kvinniskor. 

Läs den för att enkelt lägga märke till våra maktstrukturer och skratta eller gråta åt dem. 

 

Har du Facebook?

Gött, gilla då sidan "Supersnippan", som lägger upp massor av bra artiklar, tragiska och motiverande, och synliggör maktstrukturer i det "jämlika Sverige". De har en nystartad bokklubb för dig som gillar att läsa och diskutera och lägger upp massor av andra tips på saker att lyssna och titta på. De är även bäst för att de har länkat till min blogg! 

 

Gilla även "Asylstafetten 2013- från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik", där du följer den underbara gruppen människor som valt att ta tag i främlingsfientlighetens Sverige och ropar slagord som "Ingen människa är illegal". De marscherar hela vägen från Malmö till Stockholm för att synliggöra och öppna upp till diskussion om dagens asylpolitik och de inhumana förhållandena för papperslösa i Sverige. Slut gärna upp och marschera med dem! Det är en jättevärd upplevelse. Även här länkas det till bra sidor och artiklar som tar upp ämnet. 

 

Tittar du på film?

Gött, se "Winters bone" med underbara Jennifer Lawrence i huvudrollen i sin, enligt mig, genombrottsprestation, som hon blev Oscarnominerad för. 

Filmen skildrar den amerikanska glesbygdens misär på ett verkligt och gripande sätt. Jennifer Lawrence spelar Ree, som tvingas ta hand om sin familj då mamman är i en djup depression och fadern är spårlöst försvunnen. Ree är övertygad om att hennes pappa  inte självmant skulle lämna familjen åt sitt öde och ger sig ut för att hitta sanningen. En relativt brutal, men därför också verklighetstrogen, film om en oerhört stark tjej som tvingas bli vuxen väldigt fort. 

 

Nu ska jag fortsätta läsa lite Khemiri och bada i mitt härliga sommarsvett.

En månad som vegan idag!

 

 

Kram.

 

 

 

Då tänkte jag provocera lite mer än vanligt och påstå att ingen som inte är vegetarian eller vegan är djurvän (om du nu inte mot all förmodan bara äter djur i form av roadkill). 

Jag har varit köttätare i en stor majoritet av mitt liv och måste säga att jag rent ut sagt skäms. Kanske är det för att jag aldrig riktigt tänkte igenom mitt beslut, men samtidigt så skäms jag för att jag inte tyckte det var viktigt nog att tänka igenom. Trots detta så har jag faktiskt aldrig kallat mig själv för djurvän. Visst fan älskar jag mina katter (ibland lite för mycket tycker vissa) och har haft otaliga husdjur genom åren som jag aldrig skulle göra illa, men jag har fortsatt att äta kött. 

 

 

Jag förstår att det verkar svårt, det tycker jag också. Ofta är det dyrare också, för Sverige består i majoritet av köttätare. Efterfrågan på kött är större och behandlingen av djur kostar inte alltid så mycket när de alla står inträngda i minimala utrymmen innan de ska slaktas. Men hur ska det förändras? Visst kan du förvänta dig att andra ska ändra på det, men respektera då dem. Se upp till dem, tacka dem för att de orkar göra din mat bättre och orkar respektera alla djur. Var inte jobbig och respektlös genom att säga att du inte fattar hur någon kan "hålla på så". Var inte dum och ifrågasätt deras val mer än vad du ifrågasätter ditt eller andra köttätares. 

 

 

Simpel men sann summa summarum: Var snäll mot alla. 

 

 

 

Nu tänkte jag öppna upp mig som en kvinna bör göra... ha ha nej, äckliga sexistiska skämt åsido, jag tänkte faktiskt öppna upp mig och skriva om ett, för mig, superviktigt ämne, över ett glas vin i mina kompisars trädgård (kul sällskap jag är).

Vi lever i en värld (vågar jag påstå) där moderskap ses som det största en kvinna kan uppleva. Det ses som något extremt sant som alla ska nicka medhållande åt. De kvinnor som aldrig kan eller vill ha barn ska titta nedåt lite tyst och sorgset och helst inte säga emot när någon påstår det. För vem kan väl säga emot någon som skapat liv, som populerat jorden? Om det största en kvinna kan göra är att vara mamma finns risken att det värsta en kvinna kan göra är motsatsen, att välja att inte bli mamma, det vill säga att göra abort.

 

Jag är medveten om att abort är relativt accepterat i Sverige (ja, bara relativt - återkommer) då det är lagligt här till skillnad från i vissa andra länder. Men jag väljer att ställa min vanliga fråga: Måste det räcka?

För mig är det viktigaste här på jorden (och alla andra planeter om det nu skulle finnas livsform där) att alla som inte uttrycker sig nedvärderande, förtryckande eller respektlöst ska få ha sin åsikt, så länge de inte skadar någon annan, som sagt. Att säga att "alla får väl tycka som de vill" är en sak, men att bete sig därefter och förvänta sig att samhället ska vara utformat efter det är något annat, något mer.

 

När jag var 14 år, hade fast pojkvän och dålig vetskap om "säkra perioders" säkerhet, blev jag gravid. Jag bokade en akuttid på Lunds Ungdomsmottagning efter utebliven mens och tog ett graviditetstest. Kvinnan som satt mitt emot mig och berättade "den underbara" nyheten tittade sen på mig och sa: "Japp, så blir det när man inte gör som man ska". Hon fick mig att känna en extrem skam. Visst vet jag att jag skulle ha skyddat mig, men jag visste ju inte bättre och gjort är ju lite gjort? Att hon fick det att verka som jordens undergång för mig gjorde ju inte saken bättre. "Vill du ha barn?" "Nej" "Ja, då kommer du att få genomgå något som heter abort, det är en smärtsam upplevelse för både kropp och själ". Jaha, då är det väl kört. Då kommer väl jag må riktigt jävla dåligt tiden framöver. Varför ljög mamma för mig och sa att allting skulle gå bra oavsett? Jag började gråta hysteriskt. Efter en timmes pinsam tystnad, som endast fylldes ut av mina snyftningar, gick jag därifrån skakandes. Jag valde sen att hålla det hemligt för mina vänner, trots min mammas jättestöttning. Jag skämdes, jag visst inte varför, men det gjorde jag. Om inte annat så ville jag absolut inte att mina vänner eller någon på skolan (som absolut skulle få reda på det) skulle se ner på mig. Abort var ju tydligen något negativt, något att då skämmas för.

 

 Varje gång någon väljer att berätta om en abort de gått igenom eller tänker gå igenom blir det så tydligt att det ses på som något negativt. Jag har nog aldrig hört (när jag berättat): Fan vad gött för dig, eller hur? Tänk om du haft barn idag, då hade du ju inte suttit här och förmodligen inte träffat din nuvarande partner. Du kanske inte ens passat som morsa? Kanske i efterhand får jag höra något sådant, när jag berättar att jag inte ångrar någonting, men aldrig i förstahand. Den första reaktionen är nästintill ALLTID ett lutande huvud och ett "Usch, fan vad jobbigt för dig".

Som vanligt (upprepning är min kompis) vill jag säga att det inte är varje individs fel när de förutsätter att det är något negativt. Vi har ju lärt oss av samhället att abort är något hemskt och negativt, något som aldrig kan vara lika positivt som, och ofta motsatsen till, känslan att ha barn. Kvinnan som föder barn trots motsättningar hyllas ju alltid, men kvinnan som tar ett ansvarsfullt beslut att göra abort, och hyllas för det, är något jag aldrig sett i någon tidsskrift, har ni? Utifrån uppfattningen att det är något att skämmas för, något traumatiskt, är det ju bara omtänksamt att fråga hur jobbigt det var eller titta medlidande på den som berättar. Men när en vet hur det står till, när en förstått att det inte behöver vara något negativt har en ett eget val att sluta fråga hur jobbigt det var och ta ställning. Där har vi det fria valet som alla kan göra och därmed bidra till att försöka ändra "skamtrenden" kring abort. Din fråga väcker tankar hos den du frågar. Om du tar för givet att hon skäms eller mår dåligt på grund av sin abort, som hon kanske inte ens tänkt så mycket på i efterhand, så är risken ganska stor att hon börjar skämmas eller börjar må dåligt av det. Har hon inte någon som stöttar henne (kanske inte ens då), som frågat henne om vad hon verkligen känner om sin abort utan förutfattade meningar, så kommer hon bara att ha din uppfattning som vägledning. Nästa gång hon då ska berätta om sin abort så tar hon förmodligen för givet att alla andra tycker att det är något dåligt och börjar meningen med "Ja, det är ju hemskt, jag gick igenom det helvetet.." eller "Jag mådde så psykiskt dåligt efteråt..", fast än hon inte känner så. Det är en ond jävla cirkel, men du kan vara den som hjälper till att bryta trenden redan idag ("reklamig" röst)!

 

Jorden har ingen som helst brist på invånare. De som vill ha barn efter mycket och noga funderande ska självklart ha barn om de kan. Men lika rätt ska någon ha att välja att inte ha barn. Då menar jag inte rätt som i rättighet rent juridiskt, utan rätt att bli lika respekterad och sedd på som en smart och klok kvinna som kanske gjort sitt livs bästa val och inte ångrar det ett skvatt. Ett barn ska väl i första hand vara önskat, i allra högsta grad?

 

Abortdiskussionen, även i Sverige, förs inte på ett personligt plan i lika stor utsträckning som på ett ideologiskt - och ibland även religiöst plan. Hur kan vi diskutera kring en fråga där de inblandade, de som vet hur det är, inte är med eller är med och förväntas börja med att förklara sig? Redan där börjar vi ju diskussionen eller debatten med att säga att det är något fel med att göra abort, något tragiskt. Tillåtet, men ändå lite dåligt.

Min abort är ett av de lättaste och bästa valen jag någonsin gjort hittills i mitt liv. Varför? Det behöver faktiskt inte jag förklara för dig eller någon annan för den delen. För i stunden då en kvinna ska behöva förklara anledningen till sin abort är också stunden då hon håller med om att det är någonting hon behöver förklara och därmed försvara.

 

 

 

 

Då var vi här. Sommaren. 

Bikinis, badbyxor, horiga topless tjejer..

Ah, rewind.

Brukar fråga, bara för skojs skull, varför människor reagerar och sedan väljer att kommentera på att en kvinna inte döljer sina bröst på stranden. 

Något av alternativen kommer då som svar: 

"Hon blottar ju sig själv"

"Tänker mest på barnen runt omkring"

"Känns ju olämpligt"

 

På vilket sätt blottar hon sig själv?

Och vad betyder det egentligen att vara en blottare? Att visa sin kropp för sexuell upphetsning på grund av en sjuklig drift. 

Att kvinnan i fråga på något sätt vill ha sex bara för att hon är lättklädd känner vi ju igen. Japp, det kallas "rapeculture" och består av att människor tycker att kvinnor som klär sig lättklätt "ber om det".

 

Haha barnen ja, det är väl de enda som inte reagerar och tycker faktiskt att en kvinnas bröst är helt naturliga, om det nu inte är så att du hunnit lära dem att tänka och därav tycka något annat.

 

Och varför känns det olämpligt?

Därför att vi lärt oss att tycka att det är fel. Om du inte instinktivt får rysningar, kräkreflexer eller börjar gråta av att titta på denna barbröstade kvinna på stranden så "känns" det inte konstigt naturligt, utan det är en tanke du får för att det är någon eller något som har planterat den där. Den där grejen kallas norm.

 

Hur skapas norm då?

Ja, genom bilder och saker vi lär oss varje dag från reklam, modetidningar och självklart även från Sveriges rikes lag. Normen att det är dåligt att begå brott har vi ju ifrån att det är olagligt och därmed straffbart.

 

Jag vet, vi är där igen: skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar.

Män får gå topless, det är inte emot lag och anses inte väcka uppror eller göra någon upprörd.

Kvinnor får inte gå topless, det anses vara stötande och bl.a. Nour el Refai har dömts för sexuellt ofredande för att hon visat sina bröst offentligt. 

Lagen/praxis gör alltså skillnad på mäns och kvinnors kroppar. Den säger att kvinnans kropp ska döljas mer än mannens, det är en objektiv sanning som alla bör kunna hålla med om. Så, varför säger lagen/praxis så? Är det för de barbröstade kvinnornas skull? Nja, jag tror knappast att en tjej som valt att gå topless mår särskilt dåligt eller är under någon slags "bröstvisarpsykos".

 

Nä, kvinnans bröst ska visas när det det ska kåtas, när det ska sexas. Fram tills dess ska de döljas, för alla män är ju våldtäktsmän som inte kan hindra sig själva och därför måste kvinnor skyla sig själva.

Ännu en gång förvånar det mig att inte alla män är feminister. Feminism har den radikala idén att män inte föds som våldtäktsmän, utan att våld mot kvinnor, sexuellt eller inte, är något en man lär sig i samhället han lever i, bland annat då genom lagpraxis som gör skillnad på hans och hennes kropp, men även i barnfilmer där den manliga hjälten alltid får sin kvinna i slutet.

 

(LÄS- se detta: http://www.ted.com/talks/jackson_katz_violence_against_women_it_s_a_men_s_issue.html)

 

Vad är ditt tips för att vara "strong" under sommartiderna? Har du mött konstiga blickar eller hört någon prata skit om någon annans kropp? Hur hanterar du det? Allt är välkommet!

 

 

 

 

 

Vet ni vad jag är lite trött på (okej, LITE är ett understatement)? Att alltid behöva vara "på hugget". Att alltid behöva vara smart och redo, resonabel och försiktig när någon droppar en sexistisk kommentar. De är ju precis tvärtom? För vem fan är smart, resonabel eller försiktig när de droppar en sexistisk kommentar? Nä, inte en jävel. Bara faktumet att säga något sexistiskt är ju varken smart eller resonabelt, men de kör ju på extremt outtänkta fraser som: "haha, henne ska jag knulla i röven" eller "ah, hon vet sin plats i köket hon". Men likväl behöver jag alltid vara smart för att vinna tillbaka. Inte kan väl jag springa ut därifrån gråtandes eller svara med ett simpelt "fuck off" för att de ska förstå att det inte är okej att sprida och dessutom skratta rakt i ansiktet på sexism? Nope, jag måste förklara varför det de gör är fel och varför jag, som är kvinna, tar illa upp då jag ständigt kämpar emot sådan här vardagssexism som sprider okunnighet och ojämställdhet över nationen och världen, för att få käft på människan eller iallafall övertyga alla runt om att jag inte är jättebull som säger emot.

 

"Våga vägra debatten" kan jag fullt ut förstå (Maria Svelands resonemang). Den som klagar på att det är ett "odemokratiskt grepp" *hröm Janne Josefsson hröm* har ju aldrig tagit de där sexistiska debatterna till en blånat av hat, frustration och trötthet på mänskligheten. Det är väl ändå inte jag som ALLTID ska förväntas ta en sådan diskussion, utan det är ju den som inte borde sagt något sådant obota respektlöst och icke jämställt från början. Får inte jag förvänta mig det när jag går in i ett rum av vad som verkar vara hyfsade människor? Eller måste jag jämt vara beredd eller "stridbar" som Caitlin Moran beskriver det?

Överhuvudtaget tycker jag inte att en diskussion kring om det är rätt eller fel att "vägra ta debatten" kan föras av människor som inte gjort det så mycket de kan och börjat tröttna på det.

 

 

Tyck gärna till och tipsa om hur ni gör när ni är trötta på att alltid vara "stridbara"!

 

Imorgon lovas ett inlägg om sommarsexism. 

 

När jag hör ordet SEXISM vill jag tänka att det nog är en religion som handlar om hur najs det är att ha sex. Inte påminnas om att jag har stora bröst och därför tar människor för givet att jag är en slampa, att "sälj grej med tjej" är ett fungerande försäljningsknep där kvinnor sexualiseras i reklam varje dag för att sälja produkter. 

 

När jag hör ordet HOMOFOBER vill jag tro att det nog är en djurart som är rädda för människor, inte komma ihåg alla gånger jag får höra "jävla böggrej" som något legitimt nedsättande eller "hon ser ju lesbisk ut". 

 

När jag hör ordet ANTIFEMINISM vill jag tro att det nog var något galet som existerade för 50 år sen när alla de där starka människorna slogs för kvinnors lika rättigheter.

Inte dra till minnes hur folk fortfarande tror att feminister är  "manshatare" för att de tror på det radikala faktumet att kvinnor är människor och inte djur.

 

Men nu vet jag vad alla de orden innebär och tänker därför aldrig sluta kämpa eller hålla käften. 

 

 

 

Läser en sjuhelvetes intressant bok "konsten att vara kvinna" av Caitlin Moran, som snackar om livet som tjej, hur det är att upptäcka sin kropp och om vad sex faktiskt är, till skillnad från vad pornografi industrin framställer det som. 

 

För mig är sex något som innehåller samtycke. Allt annat är bara våld, äckligt och vidrigt våld.

 

Dåligt sex är det där smått framtvingade sexet. Båda liksom vet att de borde och gör det för vad de tror är den andres skull. 

Dåligt sex är när en är helt klar i tankarna och kan ligga och tänka på helt andra, praktiska saker under tiden.

Dåligt sex är sex som försöker likna porr så mycket som vanligt. Där tjejen eller killen inte skriker jättehögt och otvingat utan lite sådär gnyr på ett "sexigt sätt" som bara låter fel och fejk. 

 

Bra sex är det där stormiga och oförglömliga, men för stunden helt mindblowing, sexet. 

Bra sex är när båda två bara vet att de är ämnade för att ha sex med varandra. Inte i framtiden, inte för alltid, bara just precis då, och kan inte för sina liv förhindra att det måste ske. 

Bra sex är när båda får orgasm, inte bara "hej, jag har snopp, om du bara ligger stilla där så blir det asbra, låtsas gärna att det är skönt också" eller "gör det ont för att du är skittorr? BRA". 

Bra sex är när ingen knappt hinner komma innanför dörren innan kläderna, i all upphetsning, åker av så fort som möjligt. 

 

 

Fan, tycker det är så jävla intressant att snacka sex. Borde kanske blivit sexolog istället?

 

 

 

Jeapp, nu ändras livet drastiskt ett lidet tag.

Hejdå Kollegievägen, hejdå eget boende, hejdå samboförhållande, hejdå världens bästa kise.

Känns så sjukt att tvingas ändra allt så, bara för att det finns så jävla lite boende till människor med vanlig inkomst eller studenter (som inte har tid att vänta två år till).

Känns dock såå skönt att få tid att träffa mamsen, ensam. Snacka skit, göra crazy stuff som bara vi tycker är kul och bara "vara".

 

Kommer sakna min kise så jävla mucho.. Sambon med (ja, jag älskar honom också), men honom kan jag ju ringa och smsas med, hålla kontakten utan att sitta bredvid varandra hela tiden liksom. Känner mig smått weird när Sony kommer och lägger sig med mig (som hon ALDRIG gör), som att hon vet att vi inte ska träffas på ett tag. Böh, fäller en tår varje gång jag tittar på henne. Catmommy på riktigt.

 

 

Weå, snart fyller jag ååår.

Har redan fått fina fölsepresenter.

 

 

Japp, ni hörde alldeles rätt..

 

Finlands bidrag till Eurovision songcontest 2013 sjöng:

 

I’m your slave and you’re my master

Oh baby, come on, take your shot

So marry me, I’ll be your queen bee

 

Baby, I feel like a sinner, skipping dinner to get thinner
Where is my proposal?

 

Och i bakgrunden dansar tre kvinnliga könsroller iklädda: "sexy städerska" - outfits.

 

VÄLKOMNA TILL 2013 EUROPA!

 

 

Påminn mig om att jag aldrig någonsin ska läsa Blondinbellas blogg igen för att provocera mig själv.. (Vad är det för jävla besatthet dessutom? Känns som typ alla gillar att provocera sig själva - för att sedan må dåligt).

 

Blondinbella är alltså emot att kvinnor ska få amma öppet i allmänheten och tycker det är äckligt att snyta sig framför sin pojkvän, let alone ha orakade ben framför honom. Jag tycker alltid att det är okej att trivas eller inte trivas i vad som helst - men förklara åtminstone att det är okej för andra att tycka olikt!? (Så länge den andra åsikten inte innebär ett förnedrande för någon - då behövs det fan inte). MEN KOM IGEN! Skriva att du skäms för att snyta dig eller gå orakad framför din pojkvän, utan att på något sätt säga att det kanske är lite löjligt, för alla tjejer är vackra precis som de är?

 

Ah, att denna kvinna ska få vara en förebild för tjejer gör mig jävligt provocerad. Dessutom ska hon bli mamma och tycker att det är äckligt att amma in public? Haha, ja vi får väl se hur det går att undvika för henne. I och för sig kan det väl vara ganska lätt för henne att hitta nån limousin att slänga ut tutten i när det behövs.

/ JÄVLIGT ARG BRUD SOM ÄR TRÖTT PÅ TJEJER UTAN GIRLPOWER.

 Eftersom ingen annan som jag känner verkade vara på väg till första maj-tåget stannade jag hemma idag. Det svider lite, men det känns också skönt på något sätt att ha blivit medveten om att jag behöver fler kompisar som delar mina åsikter, på riktigt.