Lite sen är man, men Loreen vann, och jag är nöjd.

Så stod vi där, inne på KB och väntade på vår efterlängtade Joakim.

När han kom ut, var det som att färdas tillbaka till en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Joakim Thåström var 25 år igen. Han stod där, nyrakad, nyklippt, i kavaj och slarvigt hängande hängslen, och lät oss åka tillbaka med honom. Som tur var, hade jag hunnit lyssna in de nya låtarna och kunde hänga med i texten under fler låtar än de fyra gamla klassikerna han körde. Fällde en liten tår i hemlighet, och stod där, helt slagen av eufori, när han skrek av vemod, sorg och kamp. Hans är nog en av de få röster som jag ärligt kan säga, inte har förändrats ett dugg. Han låter precis som på skiva, och han låter precis som för 30 år sen, och nu kan man ju faktiskt påstå att han ser likadan ut också. Han flaxade runt där, med sina "beväpnade vingar" och fångade min totala uppmärksamhet, och alla mina känslor tillhörde honom, bara för en liten stund.

Det är inte många konserter jag gått på, där jag glömt bort tiden. Jag har många gånger, nästan önskat att det skulle vara slut, så att ben och rygg kunde vila, men igår trodde jag, helt ärligt, att mitt liv skulle ta slut när han gick. Jag vet att jag sett honom förut, på malmöfestivalen får tre år sedan, kanske 50 meter bort, men denna gången var helt annorlunda. Jag tryckte in mig längst fram, och kunde nästan lukta på hans fingrar, när han sträckte ut dem och sjöng "du ska va president". Nä Thåström, DU ska va president, och jag ska få höra dina slagord varje dag.

Sitter för tillfället och myser i min nya Thåström-tröja, och tänker inte ta av mig den.