Jag har faktiskt alltid gillat att åka tåg. Visst, de som känner mig, vet att jag knappt kan trycka ut en tågbiljett själv, men ändå. Tåg låter ingenting, de stannar på alla stationer (så man inte missar någon), och sitsarna är ganska bekväma. Men idag. Idag, var det inte kul att åka tåg. Det första jag såg när jag satt mig ner (bredvid en konstig tant dessutom), var kvinnan som satt snett framför mig. Skinnet från hennes armbågar och neråt, var avflagat. Det var jättemycket ljusare än resten av armen, som om hon bränt sig ordentligt. Usch, jag klökte nästan lite. Men, jag kände mig jäkligt dum, när jag satt där och stirrade äcklat på hennes armar. Tänk att behöva leva med något sådant. Varje gång hon ska hälsa på någon, och skaka hand, måste hon mötas av den blicken. Den blicken som jag gav henne. Usch, jag känner mig hemsk. Det är nog bäst att jag ler lite mot henne om jag ser henne nån mer gång, för hon steg faktiskt av i Ystad.

Jag ska lära mig bli en bättre människa, och sluta döma folk för deras yttre. Inte för att jag brukar göra det, men jag kan ändå bli bättre på det.
Ja, jag vet. Jag har börjat skriva massa filsosofiska inlägg, men det är faktiskt ganska kul.
Det är inte så att jag försöker helgonförklara mig, men jag tror att alla har mer att ge till den här världen. Det är inte så svårt att le mot någon, som ser ut att behöva det. Det är inte så svårt att leva sitt liv, som man alltid drömt om att göra. Ibland måste man kämpa lite.
Så, penna, papper & gitarr. Nu ska jag göra musik. För inte fan blir jag känd av att sitta här och dega? (okej, jag degar inte men ändå) . Go Pernilla!

PS. jag vet att det är sent, men idag fick jag iaf reda på att jag kom in på estet-musik på Spyken! medel var 255, ändå rätt högt för att vara musik.