och vilken jävla helg.

Idag vaknade jag & henke klockan 12, efter en lång natt med Pearl Harbor (ja, jag bölade fyra gånger).

Vi var försenade till Egino, och skyndade oss därför ut. Första steget på marken, och jag glider två meter fram. det är halt. Älsklingen lämnar mig vid bussen, och glider in till egino.

Efter en stund, kommer en man fram till mig, och tanten bredvid. Han berättar att han skulle ta bussen här för en timme sen, och då hade busschauffören sagt, att det var sista bussen som gick mot lund. Det var för halt i centrum, och alla bussar var fast.

Jaha, vad gör jag nu? Henrik är inne på låsta eginogården. Det är en bit att gå hem till honom (jag skulle säkert halka), jag har ingen mobil, och bussarna gick inte. Hur skulle jag nu komma därifrån?

Men, så kommer 6:an där, och busschauffören informerar alla, om att han inte tänker åka längre än Jupitergatan. Han beordrar alla att sätta på sig säkerhetsbälte, och be för sitt liv. Han skrattar lite efteråt, men jag blir genast livrädd och känner en fetma klump i halsen .. :/

Första rondellen, och bussen tippar över lite till min sida. Det känns som att hela bussen ska välta, men kommer sen på raksträcka igen.

Jag överdriver inte. Jag trodde fan jag skulle dö. Kanske låter lite patetiskt, men jag sätter på min mp3, och lyssnar på alla speciella låtar, som rört mig i livet, som "Wind of change".

Bussen stannar tillslut vid Arkivgatan. Jag förstår att det inte är lönt att gå till botulfsplatsen, och vänta på någon buss, och det känns helt ärligt, mycket säkrare att gå.

Så, jag börjar min långa promenad, från Arkivgatan, till Sunnanvägen.

På vägen möter jag ett par, som håller hårt i varandra, för att inte halka. Och där går jag, alldeles ensam ..

Jag tar tag i allt, som går att hålla i på vägen, till och med människor. Måste ha sett ganska roligt ut. Folk som glider omkring här och där. En massa, som ramlar som furor längs vägen.

När jag kommer till Mejeriet, ser jag tre ambulanser köra förbi. Jaha, nu känner man sig säker ju. Jag glider i alla fall sista biten hem, och nu sitter jag här i typ tre lager tjocktröjor, invirad i en filt.

Mamma har nog aldrig kramat mig så hårt.
Hon hade tydligen snappat upp något på nätet, där det stått: Blixthalka. 59 bilolyckor i Skåne på 2 timmar. Stanna hemma!

Vilken intressant blogg det blev, hörru. Grattis till er som orkade läsa igenom den!

Solity har spelning i Svedala idag. Jag får inte åka dit  :(  Det är helt out of the question.  Lide bull att jag bara får sitta här hemma o dega.

Det är inte ens lönt att prata om det. För jag vill inte. Det finns inget mer att säga. Jag har förändrats. bryr mig inte lika mkt om utseende & vad andra tycker om mig längre. Jag är jag. Jag är Pernilla. Okej, jag låter som värsta wannabe Bond här, I'm West, Pernilla West. men så känns det iaf.  

De innersta känslorna håller jag för mig själv, för ingen ska veta. Det är privat. Ni vet hur jag känner. Men jag är ensam i detta. Allt är mitt eget val, och så förblir det. Jag är ensam.

Tack för dina ord.

Hej hopp hal snopp!