Det kom en söt liten dam till oss idag.

Hon skulle hålla föredrag för alla nior, i matsalen.

Hon såg pigg och glad ut för sin ålder och verkade tycka det var kul att vara där.

Hennes föreläsning skulle handla om konsentrationslägret Auschwitz, och nazisterna under andra världskriget.

Till en början, hade hon lite svårt för att tala. Hon ursäktade sig hela tiden.

Hennes ord var svaga och skakiga, men ändå så rörande.

Hon berättade om när nazisterna stormat in i hennes hus, tagit med sig henne, hennes far, mor, bror, och hunden Muffy till konsentrationslägret.

Tåget dit var trångt. Väl framme, blev de indelade. Unga, starka åt höger - äldre, sjuka och små barn åt ett annat. Hon skiljdes från sin mamma, och ångrar sig nu, att hon inte följt efter. Hon visste vad som skulle hända henne.

Alla familjer med hundar, hade tidigare fått samlats på ett torg. De hade trott att Muffy skulle vaccineras. Men, nazisterna gav ut små knivar till varenda ägare, som de kort och snabbt, skulle sticka in, precis vid hundens tinning. Kort och snabbt, dog Muffy.

Damen, var 15 år när allt hände. Lika gammal som jag är nu. Tänk om man varit i en sådan situation. Tänk att hon överlevde.

Tårarna fyller hennes ögon, när hon berättar hur lyckligt lottad hon är, som nu har en underbar man och lever lyckligt.

Det var ingen i den matsalen, som inte kände med henne. Men, hon sa sedan något som nog chockerade oss alla.

"Jag tänker inte stå här och säga hur elaka alla tyskar var då. För det fanns vissa, som hade medlidande. De som gav oss gröt, och lät oss sova en stund."

Vilken kvinna.

När applåderna kom, fick jag rysningar i hela kroppen. En härlig känsla.

Tänk på vad det innebär, innan ni går med i någon grupp. Ni som känner er utanför, ensamma, ni behöver inte bevisa något, genom att gå med i något, som ni sedan kommer att ångra.
Nynazism, är inte ovanligt i Sverige.


    indelningen, friska och pigga - ett håll. döden - andra hållet.

( Hej hopp rörd snopp! )