Sitter på stranden med alla fina pensionärer och bara känner att vi är en enighet. Vi sitter alla och läser, löser korsord, dricker kaffe, fikar och badar i 22- gradigt vatten mellan svettattackerna. I denna eufori av pensionärsliv  tänkte jag tipsa om lite bra och peppiga saker att lyssna och titta på nu när de flesta har sina semesterveckor, inklusive jag och pensionärerna.

 

Har du instagram? 

Gött, då tycker jag att du ska följa mina två favoritkonton:

@kvinnohat

De uppmärksammar nuvarande kvinnoförnedrande företag och företeelser och uppmanar till bojkott och motstånd, bl.a. mot företag med försäljningsknepet "sälj grej med tjej". Coola citat och tips om läsvärda saker är också något som frekvent dyker upp och lyser upp min pensionäriga tillvaro.

 

@heteronormen

De upplyser om något som vi sällan tänker på: heteronormen i vårt samhälle. Bilder med exempel ur filmer och serier, citat och roliga, uppmanande bilder! 

Alla är inte straight och i ett samhälle där vi vill bejaka det måste vi visa att alla är accepterade och en del av samhället. Hur gör vi det när vi hela tiden utgår ifrån en viss människas verklighet, istället för allas?

 

Har du en smartphone?

Gött, då tycker jag att du ska ladda ner appen "Tjejsamlat", som är helt gratis.

Misstolka inte namnet, det är inte en app endast för tjejer, utan det är en app samlad med tips om böcker, filmer, serier och spel där tjejer får synas, mer än som ett kärleksintresse eller en biroll till den manliga huvudrollen.  

 

Kan du läsa? 

Gött, då ska du låna eller köpa boken "Egalias döttrar" som synliggör normer och kvinnoförtryck genom att byta plats på dem. Boken är helt enkelt baserad på saker som att män är hemma med barnen och oroar sig för att hitta en kvinna som kan försörja dem och människor heter kvinniskor. 

Läs den för att enkelt lägga märke till våra maktstrukturer och skratta eller gråta åt dem. 

 

Har du Facebook?

Gött, gilla då sidan "Supersnippan", som lägger upp massor av bra artiklar, tragiska och motiverande, och synliggör maktstrukturer i det "jämlika Sverige". De har en nystartad bokklubb för dig som gillar att läsa och diskutera och lägger upp massor av andra tips på saker att lyssna och titta på. De är även bäst för att de har länkat till min blogg! 

 

Gilla även "Asylstafetten 2013- från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik", där du följer den underbara gruppen människor som valt att ta tag i främlingsfientlighetens Sverige och ropar slagord som "Ingen människa är illegal". De marscherar hela vägen från Malmö till Stockholm för att synliggöra och öppna upp till diskussion om dagens asylpolitik och de inhumana förhållandena för papperslösa i Sverige. Slut gärna upp och marschera med dem! Det är en jättevärd upplevelse. Även här länkas det till bra sidor och artiklar som tar upp ämnet. 

 

Tittar du på film?

Gött, se "Winters bone" med underbara Jennifer Lawrence i huvudrollen i sin, enligt mig, genombrottsprestation, som hon blev Oscarnominerad för. 

Filmen skildrar den amerikanska glesbygdens misär på ett verkligt och gripande sätt. Jennifer Lawrence spelar Ree, som tvingas ta hand om sin familj då mamman är i en djup depression och fadern är spårlöst försvunnen. Ree är övertygad om att hennes pappa  inte självmant skulle lämna familjen åt sitt öde och ger sig ut för att hitta sanningen. En relativt brutal, men därför också verklighetstrogen, film om en oerhört stark tjej som tvingas bli vuxen väldigt fort. 

 

Nu ska jag fortsätta läsa lite Khemiri och bada i mitt härliga sommarsvett.

En månad som vegan idag!

 

 

Kram.

 

 

 

Då tänkte jag provocera lite mer än vanligt och påstå att ingen som inte är vegetarian eller vegan är djurvän (om du nu inte mot all förmodan bara äter djur i form av roadkill). 

Jag har varit köttätare i en stor majoritet av mitt liv och måste säga att jag rent ut sagt skäms. Kanske är det för att jag aldrig riktigt tänkte igenom mitt beslut, men samtidigt så skäms jag för att jag inte tyckte det var viktigt nog att tänka igenom. Trots detta så har jag faktiskt aldrig kallat mig själv för djurvän. Visst fan älskar jag mina katter (ibland lite för mycket tycker vissa) och har haft otaliga husdjur genom åren som jag aldrig skulle göra illa, men jag har fortsatt att äta kött. 

 

 

Jag förstår att det verkar svårt, det tycker jag också. Ofta är det dyrare också, för Sverige består i majoritet av köttätare. Efterfrågan på kött är större och behandlingen av djur kostar inte alltid så mycket när de alla står inträngda i minimala utrymmen innan de ska slaktas. Men hur ska det förändras? Visst kan du förvänta dig att andra ska ändra på det, men respektera då dem. Se upp till dem, tacka dem för att de orkar göra din mat bättre och orkar respektera alla djur. Var inte jobbig och respektlös genom att säga att du inte fattar hur någon kan "hålla på så". Var inte dum och ifrågasätt deras val mer än vad du ifrågasätter ditt eller andra köttätares. 

 

 

Simpel men sann summa summarum: Var snäll mot alla. 

 

 

 

Nu tänkte jag öppna upp mig som en kvinna bör göra... ha ha nej, äckliga sexistiska skämt åsido, jag tänkte faktiskt öppna upp mig och skriva om ett, för mig, superviktigt ämne, över ett glas vin i mina kompisars trädgård (kul sällskap jag är).

Vi lever i en värld (vågar jag påstå) där moderskap ses som det största en kvinna kan uppleva. Det ses som något extremt sant som alla ska nicka medhållande åt. De kvinnor som aldrig kan eller vill ha barn ska titta nedåt lite tyst och sorgset och helst inte säga emot när någon påstår det. För vem kan väl säga emot någon som skapat liv, som populerat jorden? Om det största en kvinna kan göra är att vara mamma finns risken att det värsta en kvinna kan göra är motsatsen, att välja att inte bli mamma, det vill säga att göra abort.

 

Jag är medveten om att abort är relativt accepterat i Sverige (ja, bara relativt - återkommer) då det är lagligt här till skillnad från i vissa andra länder. Men jag väljer att ställa min vanliga fråga: Måste det räcka?

För mig är det viktigaste här på jorden (och alla andra planeter om det nu skulle finnas livsform där) att alla som inte uttrycker sig nedvärderande, förtryckande eller respektlöst ska få ha sin åsikt, så länge de inte skadar någon annan, som sagt. Att säga att "alla får väl tycka som de vill" är en sak, men att bete sig därefter och förvänta sig att samhället ska vara utformat efter det är något annat, något mer.

 

När jag var 14 år, hade fast pojkvän och dålig vetskap om "säkra perioders" säkerhet, blev jag gravid. Jag bokade en akuttid på Lunds Ungdomsmottagning efter utebliven mens och tog ett graviditetstest. Kvinnan som satt mitt emot mig och berättade "den underbara" nyheten tittade sen på mig och sa: "Japp, så blir det när man inte gör som man ska". Hon fick mig att känna en extrem skam. Visst vet jag att jag skulle ha skyddat mig, men jag visste ju inte bättre och gjort är ju lite gjort? Att hon fick det att verka som jordens undergång för mig gjorde ju inte saken bättre. "Vill du ha barn?" "Nej" "Ja, då kommer du att få genomgå något som heter abort, det är en smärtsam upplevelse för både kropp och själ". Jaha, då är det väl kört. Då kommer väl jag må riktigt jävla dåligt tiden framöver. Varför ljög mamma för mig och sa att allting skulle gå bra oavsett? Jag började gråta hysteriskt. Efter en timmes pinsam tystnad, som endast fylldes ut av mina snyftningar, gick jag därifrån skakandes. Jag valde sen att hålla det hemligt för mina vänner, trots min mammas jättestöttning. Jag skämdes, jag visst inte varför, men det gjorde jag. Om inte annat så ville jag absolut inte att mina vänner eller någon på skolan (som absolut skulle få reda på det) skulle se ner på mig. Abort var ju tydligen något negativt, något att då skämmas för.

 

 Varje gång någon väljer att berätta om en abort de gått igenom eller tänker gå igenom blir det så tydligt att det ses på som något negativt. Jag har nog aldrig hört (när jag berättat): Fan vad gött för dig, eller hur? Tänk om du haft barn idag, då hade du ju inte suttit här och förmodligen inte träffat din nuvarande partner. Du kanske inte ens passat som morsa? Kanske i efterhand får jag höra något sådant, när jag berättar att jag inte ångrar någonting, men aldrig i förstahand. Den första reaktionen är nästintill ALLTID ett lutande huvud och ett "Usch, fan vad jobbigt för dig".

Som vanligt (upprepning är min kompis) vill jag säga att det inte är varje individs fel när de förutsätter att det är något negativt. Vi har ju lärt oss av samhället att abort är något hemskt och negativt, något som aldrig kan vara lika positivt som, och ofta motsatsen till, känslan att ha barn. Kvinnan som föder barn trots motsättningar hyllas ju alltid, men kvinnan som tar ett ansvarsfullt beslut att göra abort, och hyllas för det, är något jag aldrig sett i någon tidsskrift, har ni? Utifrån uppfattningen att det är något att skämmas för, något traumatiskt, är det ju bara omtänksamt att fråga hur jobbigt det var eller titta medlidande på den som berättar. Men när en vet hur det står till, när en förstått att det inte behöver vara något negativt har en ett eget val att sluta fråga hur jobbigt det var och ta ställning. Där har vi det fria valet som alla kan göra och därmed bidra till att försöka ändra "skamtrenden" kring abort. Din fråga väcker tankar hos den du frågar. Om du tar för givet att hon skäms eller mår dåligt på grund av sin abort, som hon kanske inte ens tänkt så mycket på i efterhand, så är risken ganska stor att hon börjar skämmas eller börjar må dåligt av det. Har hon inte någon som stöttar henne (kanske inte ens då), som frågat henne om vad hon verkligen känner om sin abort utan förutfattade meningar, så kommer hon bara att ha din uppfattning som vägledning. Nästa gång hon då ska berätta om sin abort så tar hon förmodligen för givet att alla andra tycker att det är något dåligt och börjar meningen med "Ja, det är ju hemskt, jag gick igenom det helvetet.." eller "Jag mådde så psykiskt dåligt efteråt..", fast än hon inte känner så. Det är en ond jävla cirkel, men du kan vara den som hjälper till att bryta trenden redan idag ("reklamig" röst)!

 

Jorden har ingen som helst brist på invånare. De som vill ha barn efter mycket och noga funderande ska självklart ha barn om de kan. Men lika rätt ska någon ha att välja att inte ha barn. Då menar jag inte rätt som i rättighet rent juridiskt, utan rätt att bli lika respekterad och sedd på som en smart och klok kvinna som kanske gjort sitt livs bästa val och inte ångrar det ett skvatt. Ett barn ska väl i första hand vara önskat, i allra högsta grad?

 

Abortdiskussionen, även i Sverige, förs inte på ett personligt plan i lika stor utsträckning som på ett ideologiskt - och ibland även religiöst plan. Hur kan vi diskutera kring en fråga där de inblandade, de som vet hur det är, inte är med eller är med och förväntas börja med att förklara sig? Redan där börjar vi ju diskussionen eller debatten med att säga att det är något fel med att göra abort, något tragiskt. Tillåtet, men ändå lite dåligt.

Min abort är ett av de lättaste och bästa valen jag någonsin gjort hittills i mitt liv. Varför? Det behöver faktiskt inte jag förklara för dig eller någon annan för den delen. För i stunden då en kvinna ska behöva förklara anledningen till sin abort är också stunden då hon håller med om att det är någonting hon behöver förklara och därmed försvara.

 

 

 

 

Då var vi här. Sommaren. 

Bikinis, badbyxor, horiga topless tjejer..

Ah, rewind.

Brukar fråga, bara för skojs skull, varför människor reagerar och sedan väljer att kommentera på att en kvinna inte döljer sina bröst på stranden. 

Något av alternativen kommer då som svar: 

"Hon blottar ju sig själv"

"Tänker mest på barnen runt omkring"

"Känns ju olämpligt"

 

På vilket sätt blottar hon sig själv?

Och vad betyder det egentligen att vara en blottare? Att visa sin kropp för sexuell upphetsning på grund av en sjuklig drift. 

Att kvinnan i fråga på något sätt vill ha sex bara för att hon är lättklädd känner vi ju igen. Japp, det kallas "rapeculture" och består av att människor tycker att kvinnor som klär sig lättklätt "ber om det".

 

Haha barnen ja, det är väl de enda som inte reagerar och tycker faktiskt att en kvinnas bröst är helt naturliga, om det nu inte är så att du hunnit lära dem att tänka och därav tycka något annat.

 

Och varför känns det olämpligt?

Därför att vi lärt oss att tycka att det är fel. Om du inte instinktivt får rysningar, kräkreflexer eller börjar gråta av att titta på denna barbröstade kvinna på stranden så "känns" det inte konstigt naturligt, utan det är en tanke du får för att det är någon eller något som har planterat den där. Den där grejen kallas norm.

 

Hur skapas norm då?

Ja, genom bilder och saker vi lär oss varje dag från reklam, modetidningar och självklart även från Sveriges rikes lag. Normen att det är dåligt att begå brott har vi ju ifrån att det är olagligt och därmed straffbart.

 

Jag vet, vi är där igen: skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar.

Män får gå topless, det är inte emot lag och anses inte väcka uppror eller göra någon upprörd.

Kvinnor får inte gå topless, det anses vara stötande och bl.a. Nour el Refai har dömts för sexuellt ofredande för att hon visat sina bröst offentligt. 

Lagen/praxis gör alltså skillnad på mäns och kvinnors kroppar. Den säger att kvinnans kropp ska döljas mer än mannens, det är en objektiv sanning som alla bör kunna hålla med om. Så, varför säger lagen/praxis så? Är det för de barbröstade kvinnornas skull? Nja, jag tror knappast att en tjej som valt att gå topless mår särskilt dåligt eller är under någon slags "bröstvisarpsykos".

 

Nä, kvinnans bröst ska visas när det det ska kåtas, när det ska sexas. Fram tills dess ska de döljas, för alla män är ju våldtäktsmän som inte kan hindra sig själva och därför måste kvinnor skyla sig själva.

Ännu en gång förvånar det mig att inte alla män är feminister. Feminism har den radikala idén att män inte föds som våldtäktsmän, utan att våld mot kvinnor, sexuellt eller inte, är något en man lär sig i samhället han lever i, bland annat då genom lagpraxis som gör skillnad på hans och hennes kropp, men även i barnfilmer där den manliga hjälten alltid får sin kvinna i slutet.

 

(LÄS- se detta: http://www.ted.com/talks/jackson_katz_violence_against_women_it_s_a_men_s_issue.html)

 

Vad är ditt tips för att vara "strong" under sommartiderna? Har du mött konstiga blickar eller hört någon prata skit om någon annans kropp? Hur hanterar du det? Allt är välkommet!

 

 

 

 

 

Vet ni vad jag är lite trött på (okej, LITE är ett understatement)? Att alltid behöva vara "på hugget". Att alltid behöva vara smart och redo, resonabel och försiktig när någon droppar en sexistisk kommentar. De är ju precis tvärtom? För vem fan är smart, resonabel eller försiktig när de droppar en sexistisk kommentar? Nä, inte en jävel. Bara faktumet att säga något sexistiskt är ju varken smart eller resonabelt, men de kör ju på extremt outtänkta fraser som: "haha, henne ska jag knulla i röven" eller "ah, hon vet sin plats i köket hon". Men likväl behöver jag alltid vara smart för att vinna tillbaka. Inte kan väl jag springa ut därifrån gråtandes eller svara med ett simpelt "fuck off" för att de ska förstå att det inte är okej att sprida och dessutom skratta rakt i ansiktet på sexism? Nope, jag måste förklara varför det de gör är fel och varför jag, som är kvinna, tar illa upp då jag ständigt kämpar emot sådan här vardagssexism som sprider okunnighet och ojämställdhet över nationen och världen, för att få käft på människan eller iallafall övertyga alla runt om att jag inte är jättebull som säger emot.

 

"Våga vägra debatten" kan jag fullt ut förstå (Maria Svelands resonemang). Den som klagar på att det är ett "odemokratiskt grepp" *hröm Janne Josefsson hröm* har ju aldrig tagit de där sexistiska debatterna till en blånat av hat, frustration och trötthet på mänskligheten. Det är väl ändå inte jag som ALLTID ska förväntas ta en sådan diskussion, utan det är ju den som inte borde sagt något sådant obota respektlöst och icke jämställt från början. Får inte jag förvänta mig det när jag går in i ett rum av vad som verkar vara hyfsade människor? Eller måste jag jämt vara beredd eller "stridbar" som Caitlin Moran beskriver det?

Överhuvudtaget tycker jag inte att en diskussion kring om det är rätt eller fel att "vägra ta debatten" kan föras av människor som inte gjort det så mycket de kan och börjat tröttna på det.

 

 

Tyck gärna till och tipsa om hur ni gör när ni är trötta på att alltid vara "stridbara"!

 

Imorgon lovas ett inlägg om sommarsexism.