Nu tänkte jag öppna upp mig som en kvinna bör göra... ha ha nej, äckliga sexistiska skämt åsido, jag tänkte faktiskt öppna upp mig och skriva om ett, för mig, superviktigt ämne, över ett glas vin i mina kompisars trädgård (kul sällskap jag är).

Vi lever i en värld (vågar jag påstå) där moderskap ses som det största en kvinna kan uppleva. Det ses som något extremt sant som alla ska nicka medhållande åt. De kvinnor som aldrig kan eller vill ha barn ska titta nedåt lite tyst och sorgset och helst inte säga emot när någon påstår det. För vem kan väl säga emot någon som skapat liv, som populerat jorden? Om det största en kvinna kan göra är att vara mamma finns risken att det värsta en kvinna kan göra är motsatsen, att välja att inte bli mamma, det vill säga att göra abort.

 

Jag är medveten om att abort är relativt accepterat i Sverige (ja, bara relativt - återkommer) då det är lagligt här till skillnad från i vissa andra länder. Men jag väljer att ställa min vanliga fråga: Måste det räcka?

För mig är det viktigaste här på jorden (och alla andra planeter om det nu skulle finnas livsform där) att alla som inte uttrycker sig nedvärderande, förtryckande eller respektlöst ska få ha sin åsikt, så länge de inte skadar någon annan, som sagt. Att säga att "alla får väl tycka som de vill" är en sak, men att bete sig därefter och förvänta sig att samhället ska vara utformat efter det är något annat, något mer.

 

När jag var 14 år, hade fast pojkvän och dålig vetskap om "säkra perioders" säkerhet, blev jag gravid. Jag bokade en akuttid på Lunds Ungdomsmottagning efter utebliven mens och tog ett graviditetstest. Kvinnan som satt mitt emot mig och berättade "den underbara" nyheten tittade sen på mig och sa: "Japp, så blir det när man inte gör som man ska". Hon fick mig att känna en extrem skam. Visst vet jag att jag skulle ha skyddat mig, men jag visste ju inte bättre och gjort är ju lite gjort? Att hon fick det att verka som jordens undergång för mig gjorde ju inte saken bättre. "Vill du ha barn?" "Nej" "Ja, då kommer du att få genomgå något som heter abort, det är en smärtsam upplevelse för både kropp och själ". Jaha, då är det väl kört. Då kommer väl jag må riktigt jävla dåligt tiden framöver. Varför ljög mamma för mig och sa att allting skulle gå bra oavsett? Jag började gråta hysteriskt. Efter en timmes pinsam tystnad, som endast fylldes ut av mina snyftningar, gick jag därifrån skakandes. Jag valde sen att hålla det hemligt för mina vänner, trots min mammas jättestöttning. Jag skämdes, jag visst inte varför, men det gjorde jag. Om inte annat så ville jag absolut inte att mina vänner eller någon på skolan (som absolut skulle få reda på det) skulle se ner på mig. Abort var ju tydligen något negativt, något att då skämmas för.

 

 Varje gång någon väljer att berätta om en abort de gått igenom eller tänker gå igenom blir det så tydligt att det ses på som något negativt. Jag har nog aldrig hört (när jag berättat): Fan vad gött för dig, eller hur? Tänk om du haft barn idag, då hade du ju inte suttit här och förmodligen inte träffat din nuvarande partner. Du kanske inte ens passat som morsa? Kanske i efterhand får jag höra något sådant, när jag berättar att jag inte ångrar någonting, men aldrig i förstahand. Den första reaktionen är nästintill ALLTID ett lutande huvud och ett "Usch, fan vad jobbigt för dig".

Som vanligt (upprepning är min kompis) vill jag säga att det inte är varje individs fel när de förutsätter att det är något negativt. Vi har ju lärt oss av samhället att abort är något hemskt och negativt, något som aldrig kan vara lika positivt som, och ofta motsatsen till, känslan att ha barn. Kvinnan som föder barn trots motsättningar hyllas ju alltid, men kvinnan som tar ett ansvarsfullt beslut att göra abort, och hyllas för det, är något jag aldrig sett i någon tidsskrift, har ni? Utifrån uppfattningen att det är något att skämmas för, något traumatiskt, är det ju bara omtänksamt att fråga hur jobbigt det var eller titta medlidande på den som berättar. Men när en vet hur det står till, när en förstått att det inte behöver vara något negativt har en ett eget val att sluta fråga hur jobbigt det var och ta ställning. Där har vi det fria valet som alla kan göra och därmed bidra till att försöka ändra "skamtrenden" kring abort. Din fråga väcker tankar hos den du frågar. Om du tar för givet att hon skäms eller mår dåligt på grund av sin abort, som hon kanske inte ens tänkt så mycket på i efterhand, så är risken ganska stor att hon börjar skämmas eller börjar må dåligt av det. Har hon inte någon som stöttar henne (kanske inte ens då), som frågat henne om vad hon verkligen känner om sin abort utan förutfattade meningar, så kommer hon bara att ha din uppfattning som vägledning. Nästa gång hon då ska berätta om sin abort så tar hon förmodligen för givet att alla andra tycker att det är något dåligt och börjar meningen med "Ja, det är ju hemskt, jag gick igenom det helvetet.." eller "Jag mådde så psykiskt dåligt efteråt..", fast än hon inte känner så. Det är en ond jävla cirkel, men du kan vara den som hjälper till att bryta trenden redan idag ("reklamig" röst)!

 

Jorden har ingen som helst brist på invånare. De som vill ha barn efter mycket och noga funderande ska självklart ha barn om de kan. Men lika rätt ska någon ha att välja att inte ha barn. Då menar jag inte rätt som i rättighet rent juridiskt, utan rätt att bli lika respekterad och sedd på som en smart och klok kvinna som kanske gjort sitt livs bästa val och inte ångrar det ett skvatt. Ett barn ska väl i första hand vara önskat, i allra högsta grad?

 

Abortdiskussionen, även i Sverige, förs inte på ett personligt plan i lika stor utsträckning som på ett ideologiskt - och ibland även religiöst plan. Hur kan vi diskutera kring en fråga där de inblandade, de som vet hur det är, inte är med eller är med och förväntas börja med att förklara sig? Redan där börjar vi ju diskussionen eller debatten med att säga att det är något fel med att göra abort, något tragiskt. Tillåtet, men ändå lite dåligt.

Min abort är ett av de lättaste och bästa valen jag någonsin gjort hittills i mitt liv. Varför? Det behöver faktiskt inte jag förklara för dig eller någon annan för den delen. För i stunden då en kvinna ska behöva förklara anledningen till sin abort är också stunden då hon håller med om att det är någonting hon behöver förklara och därmed försvara.