The poor douche
Tycker det är så intressant att titta på kompisgäng ur ett genusperspektiv.
Hur en kille som är negativ, ett riktigt svin mot alla, till och med de i gänget, drar stereotypa skämt och bara "är så, du vet", får ta plats i ett kompisgäng. Ens närvara, ta stor plats oftast dessutom. Leda samtalet, få medhåll eller iallafall sällan mothåll.
En tjej dock. En tjej som är så.. Vem har inte hört henne bli kallad en bitch, vem har inte hört att hon är väldigt negativ eller ska lugna ner sig, från både killar och tjejer?
Privilegier people, privilegier. Think them through.
Rasismen kommer sällan ensam
Jag tittar på Svenska Motståndsrörelsen. Spyr lite i min mun när jag tittar dessa män i ögonen och undrar hur de hamnat där. Vansinnigt hemska ideal, inget konstigt där. Men vad har de mer gemensamt än sina rasistiska, förnedrande åsikter? De är män.
Jag tittar igenom bilderna och ser inte en enda bild på en kvinna. Jaha, tänker jag. Tillfällighet? Förmodligen inte.
Vi får aldrig glömma hur mycket normer i vårt samhälle skadar oss. Visst, psykiskt, men även fysiskt. I form av fysisk våld.
Varför är där flest män då? Ja, i en våldsam rörelse som består av människor som inte vill öppna ögonen för de strukturer vi lever i
utan snarare utnyttjar dem, så är det inte så konstigt att män är av majoritet. För vad är de mest framträdande dragen en man ska ha enligt "maskulinitetsnormen"? Styrka och makt. Hur visar en sin styrka som mest, som tydligast? Genom fysiskt våld. Hur visar en sin högre maktposition som mest? En attackerar de en anser vara "under" en, i den diskriminerande maktkedjan de kallar "sitt Sverige".
Gemensamt för många nazistiska rörelser är också det utbredda, äckliga kvinnohatet. En talar om kvinnor som objekt, som svikare som fortplantar sig med "de andra". Alltså, som någon som tillhör någon annan och då helst ska tillhöra någon av "de egna"- arierna.
Maskulinitetsnormen är ett problem och vi är absolut inte ett undantag från den, Sverige. Det är dags att börja se den nu, se de stora problem den skapar. Se hur män som inte vill prata om sina känslor och därför förstå dem, tar ut dem i våld för att "vara sitt kön". Letar sig till våldsamma grupper för att känna att de passar in.
Nazisterna är inga aliens från en annan planet. De är, tro det eller ej, människor från vår planet. Ingen föds som rasist, en lär sig att bli det. Ingen föds till en våldsmaskin, en lär sig att bli det.
.
Pallar inte ha så svårt för att tolka mina känslor. Ibland blir det så svårt att tolka att jag bara slänger ur mig något, bara för att uttrycka något som helst. Bara för att förklara att det jag känner för tillfället är något starkt. Men så blir det nästan alltid att jag sätter fel namn på mina känslor. Kommer på senare att det jag trodde att känslorna betydde egentligen var någonting annat.
Things I have a fucking hard time separating:
Kärlek - Lust
Irritation - Uttråkning
Sorg - Ilska
Nu möts jag kanske av en stor förändring. Något jag utvecklat de senaste två åren, något som jag trodde jag hade längre tid på mig att tolka. Känslor som jag trodde att jag inte skulle behöva förstå förrän om ett år.
Livssyn o sånt
Tjabba!
Idag har jag haft inga färre än 17 diskussioner. Jobbigt, tänker ni? Ja, svarar jag. Blir så sjukt trött. Men bara känner ett sånt måste. Vet ju att det finns människor som inte har privilegiet att föra diskussioner. Som dagligen fysiskt tystas, genom våld och genom lagar. Så fort jag kommer att tänka på det så bara måste jag säga något. Känner ni också så?
Så ofta får jag höra att jag ska lugna ner mig, att jag inte alltid behöver säga något. Klart jag inte behöver! Det vet jag ju. Jag har en mun och har (tro det eller ej) märkt att jag själv kontrollerar när den öppnas och stängs. Också det är ett privilegium. Att kunna prata och bli hörd.
Om jag styr min mun, vad är det då som styr mig? Mitt livs utgångspunkt: du föddes i din kropp av ren slump. Tänker du låtsas som att du kämpat för att födas in i de privilegier du har eller inse faktumet att ingen styr vart de föds och vad de föds in i?
Jag kämpar självklart för mina egna rättigheter som kvinna, men jag tänker inte stanna där på grund av slumpen.
Om alla bara har den utgångspunkten i livet så skulle folk nog sluta fråga om jag gått för långt. Hur kan en någonsin gå för långt för rättvisa?
Jag vill kunna födas om i vilken kropp som helst och tänka: Tack Pernilla för att du fattade.
Kram! Ha en bäst helg.
