Tjabba!

Idag har jag haft inga färre än 17 diskussioner. Jobbigt, tänker ni? Ja, svarar jag. Blir så sjukt trött. Men bara känner ett sånt måste. Vet ju att det finns människor som inte har privilegiet att föra diskussioner. Som dagligen fysiskt tystas, genom våld och genom lagar. Så fort jag kommer att tänka på det så bara måste jag säga något. Känner ni också så?
Så ofta får jag höra att jag ska lugna ner mig, att jag inte alltid behöver säga något. Klart jag inte behöver! Det vet jag ju. Jag har en mun och har (tro det eller ej) märkt att jag själv kontrollerar när den öppnas och stängs. Också det är ett privilegium. Att kunna prata och bli hörd.

Om jag styr min mun, vad är det då som styr mig? Mitt livs utgångspunkt: du föddes i din kropp av ren slump. Tänker du låtsas som att du kämpat för att födas in i de privilegier du har eller inse faktumet att ingen styr vart de föds och vad de föds in i?
Jag kämpar självklart för mina egna rättigheter som kvinna, men jag tänker inte stanna där på grund av slumpen.
Om alla bara har den utgångspunkten i livet så skulle folk nog sluta fråga om jag gått för långt. Hur kan en någonsin gå för långt för rättvisa?

Jag vill kunna födas om i vilken kropp som helst och tänka: Tack Pernilla för att du fattade.

Kram! Ha en bäst helg.