Det är så jävla läskigt att vara helt nöjd med sitt liv. Det är som att jämt gå runt och tänka: nu kan det bara gå nerför. Men så skiter jag i det och kämpar satan för att hålla den höga nivån istället. För att sen bli helt känslomässigt och arbetsmässigt utmattad och skita i allt. Sounds great?

Kan verkligen inte sluta tänka på hur det blir när du inte är här. Som min trygghet. Min mysfilt. Mitt efterlängtade pirr i magen. Är det mer än så för mig? Kan jag ersätta dig? Jag är rädd att det inte är så denna gången. Jag råkade kämpa för hårt. Nu vill jag inte släppa dig. Du blev nog något mer än ett redskap.