Jag håller just nu på att praktisera, under min femte termin på socionomprogrammet. Befinner mig inom den gamla hederliga socialtjänsten där jag får träffa familjehem och så kallade ”problemfamiljer”. Det är ett rätt så ”vanligt” gäng som jobbar här. Ingen utmärker sig, ingen står i skymundan. Alla delar ungefär samma åsikter och har det trevligt på lunchen tillsammans. För en outsider, en som aldrig jobbat på socialtjänsten, är det nog dock lite annorlunda.

I början fick jag mest information om hur det såg ut när ett fall kommer in, när utredning inleds eller inte inleds. Jag fick träffa fina, lyckade familjehem där barn och vuxna, och ofta djur (till min stora förtjusning), tog hand om varandra. Mina handledare sa hela tiden att deras arbete var så givande, men också så stressigt och ibland väldigt emotionellt krävande. Jag förstod aldrig riktigt vad det var de menade. Jag förstod inte hur det kunde komma sig att det var så krävande, när alla verkade så nöjda.

Nu har det gått några veckor. Jag har på riktigt fått sätta mig in i hur verksamheten fungerar och arbetar nu mer som en anställd än som en praktikant. Jag har fått se mer, gå mer på djupet av komplicerade, tunga fall och träffa individer med djupare problematik. Emotionellt krävande. Det märks nu. Under loppet av en dag har en som jobbar på mottaget cirka fem besök. Dessa besök består sällan av ett möte med endast en individ. Oftast består de besökande av en familj, ibland med medföljande kuratorer och andra specialister. Under dessa besök, som varar i ungefär en timme, förväntas socialsekreteraren ha läst av dessa människor, deras intentioner och behov. Socialsekreteraren förväntas arbeta utifrån vad som är bäst för varje enskild individ. Hur lär en känna tre olika individer på en timme, tillräckligt för att exempelvis besluta om en ska inleda utredning angående barnmisshandel?
De skrattar ibland, här på enheten. Skämtar om vardagliga saker, diskuterar Melodifestivalen. Men sen är rasten slut. Då är det nästan ingen som ler förutom när de hälsar eller ska gå. Ingen ser glad ut här. Det förstår jag nu.