** TEXT OM ÄTSTÖRNINGAR **

 

 

När jag var 13 år fick jag ätstörningar i form av anorexia. Jag hade inte anorexia dysmorphia, det vill säga att jag såg mig själv på något annat sätt än hur jag såg ut. Jag visste, jag såg alla kotor, men jag var nöjd. Jag åt knappt någonting, tittade mig jämt i spegeln och beundrade min obröstade, smala figur som skulle maintainas med massa motion och något äpple om dagen.
 

Jag har, efter detta, funnit min kärlek till mat igen. Jag skulle inte riktigt påstå att förhållandet ruckades på, det bara förändrades. Den starka känslan för mat gick från kärlek till hat, men känslan var alltid lika stark. Numera älskar jag mat. Jag ser mig själv som en relativt normalstor tjej.. Ja, normal, hatar det ordet.. Men jag är över det hela nöjd med mig själv och definitivt inte över eller underviktig - that's a fact.

 

Jag har gått på en del dieter efter mina ätstörningar. Skippat kolhydrater i en månad, försökt 5:2 till och med. Varje gång har det väl "funkat" på så sätt att det gjort vad jag ville: fått mig att se över min kost. Men det har helt ärligt aldrig varit så enkelt som att jag gått upp på morgonen, känt mig fräsch och pigg och tänkt: japp, dieten funkar. Varje gång jag börjat på en diet har jag märkt att några, vad jag trodde, long forgotten vanor kommit krypandes tillbaka. Jag har bland annat börjat titta på min kropp i helspegel och träna (trots att jag HATAR det mer än något annat). Det är inte något jag gör annars. Det är något jag lämnat bakom mig i vardagslivet. Men så fort dieterna sätter fart så kommer det tillbaka. Som en liten djävulsk tanke i mig som säger "du kanske går ner lite i vikt nu också då.. SCORE".
 

 

 

Så, jag skulle vilja stämma ihop med Michaela (HejBlekk) och säga att en blir nog aldrig riktigt frisk från sina ätstörningar. Jag är iallafall en av dem som inte blir det. Mitt liv, matälskande eller hatande, kretsar ändå kring mat. Och jag måste få tillåta mig själv att äta när jag vill och chilla när jag vill, för att inte hamna i de tankarna igen och tappa fotfästet.

 

 

Med det sagt så vill jag väl bara påminna alla om hur psykiskt och fysiskt förstörande media är när de endast representerar en sorts kropp för kvinnor. Det leder till ideal och press som senare kan leda till ätstörningar, visst. Men det leder också direkt till att tjejer som jag, som redan varit där, ganska snabbt kan dras in igen. Och det är fan inte okej.

 

 

 

Any thoughts eller tankar kring detta som ni inte vill sharea med andra?

Mejla mig: [email protected]

 

 

Kramar.