Cue romantiserande av flummiga tankar..

Jag känner verkligen hur årstiderna förändrar mig..

Så fort solen tittar fram och molnen skingrar sig, är det som att nya tankar och nya viljor framträder.
Tankar och viljor jag haft under årets mörkaste dagar är som bortblåsta.

Valen jag gjorde i de stunderna ångrar jag så fort solen kommer.
Det är det som är själva grejen.

Mörkret krävde mina ficklampsbeslut.

Solen förväntar sig ingenting av mig, den bara ler och säger att jag ska göra vad jag vill.

"Jag finns här och skiner oavsett, ska du veta".

Det enda som jämt följer med mig är det som är för mig så som solen. Som skiner oavsett. Som finns där, om så kämpande mot mörkret.

Det är mamma, det är Fi och det är du.

Trygghet. Det är ett viktigt ord. Min trygghet är solen.