Rödluvan blev vargen
Vet ni vad? Jag tänkte erkänna lite nu. Jag gillar när människor är rädda för mig. När de vaktar sin tunga extra mycket i mitt sällskap, när de inte vet om de ska närma mig eller inte. Den makten, den känsla av att göra någon annan obekväm, är något jag så extremt sällan har upplevt i mitt liv.
Det har alltid varit tvärtom, det har alltid varit min rädsla som regerat, min rädsla gentemot någon annan: på vägen hem på natten, i mötet med en sexist eller rasist, i bråk med en antifeminist. Det känns jobbigt att det ska krävas så jävla mycket styrka och intelligens från min sida för att folk ska vara rädda för mig och mina styrkor - men nu är jag här. Och jag tänker stanna, om inte bli ännu mer skräckinjagande.
Så akta er, patriarkalsurfande boys, feministhatare och mångkultursratare. Här kommer jag och nej, jag tänker fan inte backa.
Kommentarer
Trackback
