Idag belönar vi den och anser att den är smart, som under hård press läser och klarar av allt. Det är den som klarar av de svåraste, mest respekterade utbildningarna till exempel. När den som haft längre tid på sig, läst med glädje och därför förväntas klara av det, gjort precis lika mycket, så är denna inte lika "duktig".

Vi lever i ett samhälle, som bara belönar press och stress. Hur kan vi förvånas över hur få som har hög utbildning i Sverige, när det bara är en liten andel som faktiskt klarar av, och orkar fullfölja och uppfylla alla dessa höga krav? Då passar det kanske bättre med universitet och högskolor, som fokuserar på en inlärning som håller i längden och inte bara stressas in, för att hålla till tentan. Nejnej, då höjer vi kraven på gymnasiet istället, så att eleverna sållas redan där. Är man inte bäst, så får man aldrig vara bra nog.
Samtidigt förväntas man, på högskolenivå, kunna resonera kring och djupare förstå de ämne man läser. Hur förväntas man då hinna detta, under en så snäv tidspress?
Jag kan lova att det sitter många jättebra, potentiella lärare där ute, som hade kunnat hjälpa elever förstå och resonera, men som aldrig får chansen, för att pressen på utbildningen är för hård. Ska då denna inte få bli lärare, för att han/hon inte kan läsa snabbt nog? Alla kan vi inte ha dyslexi för att få hjälp i skolan, och även de som har det, blir inte alltid diagnostiserade.
Hur man på något sätt kan mäta intelligens i den som klarar av saker på snabbast tid, är för mig, helt otroligt. Ett åldrat tänk, som borde moderniseras och anpassas till de behov vi har idag.