Vilken jävla fegis jag är. Jag menar, grow a couple, för helvete.

Utan varandra känns allting fel. Varenda ton, vartenda ord. Det har alltid varit så. Är det för att jag aldrig litar på någon, eller kommer jag helt enkelt på hur jag egentligen känner när jag får vara ifred?

Jag har långsamt tvingat fram varenda steg och lurat mig själv att allt kommit naturligt.
Jag är paranoid, dum i huvet och verkligen inte redo för det här. Det har jag nog aldrig varit.

Också glömmer jag allting så fort det går bra igen.