att stå ute & röka med en gammal kompis och verkligen prata om allt onödigt i världen, kan verkligen vara den bästa medicinen mot allt illa, ibland. men bara ibland. bli inte för till dig.

känner att jag är en så extremt nojig person att det tar död på mig ibland. allt som skulle kunna vara dåligt, ska vara dåligt och allt som skulle kunna hållas undan för en, gör det. tre ord är allt som krävs för att jag ska skapa 220 fler.
vad är det med mig? trodde jag kom över den perioden efter den där gamla kompisen. men det gjorde jag tydligen inte. jag är så jävla dum. men ibland så dum att jag har rätt. det är väl det som skrämmer mig mest av allt, men också att jag inte kan inse min idioti, trots att jag sitter och skriver den precis framför mig, och trycker upp orden och sanningen i ansiktet på mig själv.

jag kommer aldrig någonsin kunna lita på någon annan mer än mig själv, och mina dåliga, men mestadels korrekta, instinkter.


sucks.