tittade precis på 50 first dates och grät ut typ all min kroppsvätska.
det där måste vara den mest romantiska filmen någonsin.
tänk att älska någon så mycket, att man är villig att "träffa dem för första gången någonsin" varje dag, trots att man träffat varandra i minst ett år.

ibland önskar jag nästan lite att någon brydde sig så mycket om mig.
det är klart att jag har en pojkvän, en familj som älskar mig, och mina vänner.
men saknar lite att ha en bästis ibland, även om jag vet att det verkligen aldrig funkar för mig.
dåligt ändå.
känns som en bästa vänskap är som ett förhållande, fast svårare.
ingenting styrs av attraktion, allt är grundat på den andra personens personlighet, och hur bra den matchar din.
känns dumt att säga kanske, men jag har svårt att hitta någon som passar mig. jag tänker inte sitta här och påstå att det bara är jag som avslutat de närmaste vänskaperna jag haft, som gått åt helvete. absolut inte. det är bara något som aldrig riktigt går rätt.
tittar nog lite för mycket på tv, och alla underbara, perfekta vänskaper som deras på himym och typ JDs och turks.


nä nu ska jag fan försöka sova. har ju faktiskt EN lektion imorn.
score.


haj.