Gick precis hem från stan (varit med tjejerna), och det var så himla kallt. Hade min nyköpta, gråa kofta från H&M på mig, och kunde riktigt känna de friska vindarna.
Det börjar bli lite kallt nu, så det blir fram med hösttröjorna och halsdukarna imorgon, I think. Äntligen!

Jag är så himla glad. Och jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men på något sätt, så är jag bara så överdrivet glad, att jag är rädd att allt ska vända. För såhär glad får man väl nästan inte vara? Känner mig taskig mot alla andra, som inte får vara så glada som jag. Ni kanske vill veta varför jag är så glad? Då ska jag förklara det för er (som vill veta då).

För det första går jag på Spyken, estet-musik. Allt känns så himla härligt, och alla är så trevliga och glada, speciellt i min klass.
För det andra, så går allt så bra med mina kompisar. Det är mysigt att träffas, och fika och snacka om allt som händer i våra "nya liv" på olika skolor. Jag är jätteglad att jag & Julia kom i samma klass, för hon förgyller mina dagar med roliga miner och konstigt skratt.
För det tredje så är jag kär, i den gulligaste killen man kan tänka sig, och han gör mig så glad hela tiden, så det bara bubblar i hela kroppen.

Låter inte det som bra anledningar? - precis!
    
så här har ni dem.
(några av) estettörna, tjejorna (bild från sjuan), och lille rassismussmuss<3


PUSSSS på er allihopa!