blogg-inlägg nr.2 jag vet.

alla har vi våra problem. små saker, någon slags vana som man helst skulle vara utan.
jag har mitt iallafall. och det är att jag lätt börjar gråta. HA, nu har jag erkänt det. folk, som kanske sådär halvkänner mig, kan tycka att jag är rätt så okänslig, men nixpix. de som känner mig riktigt bra, de vet att Pernilla är någon som har humörsvängar, riktiga sådana alltså.

Det är väl så, när man är familj. För såfort man då "räknas som familj", så får man ju ta allt som kommer med det. Att jag får mina utbrott, och känner mig ledsen ibland, det är ju något min familj får uppleva, vare sig de vill eller inte. Jag tror inte någon kan säga, att de aldrig varit med om att ett syskon varit ledsen eller arg. Det är så. och är man med i familjen, får man absolut se allas sidor. bra och mindre bra.

Men visst är det hemskt att gråta. och ibland inte veta varför. Det kan ju vara så, att jag faktiskt inte gråter lika ofta som andra, så när jag väl gråter, så blir det för små anledningar.
För, jag vet med mig själv, att jag inte är så känslig för det som folk oftast är. usch, konstigt. kan det vara någon slags sjukdom? - att gråta.
hemsk är den i så fall.
och jag varnar er. fråga mig varför jag gråter innan ni tror att det är ert fel, för ibland är jag bara en liten lipsill..

inget hej hopp,
för detta var seriöst
så jag säger

tack & hej - jag älskar dig