1. Gå 2 mil, ta pauser varannan timme, ät lite, drick lite.

 

2. Föreställ dig att du tredubblar det (minst), kanske skippar maten, pauserna och ökar takten lite - tänk dig att du flyr från något du inte kan komma tillbaka till utan att dö. Du får inte bli sedd på vägen, kanske inte ens när du kommer fram. 

 

3. Föreställ dig att dit du kommer kan ingen prata på ditt språk och du förväntas lära dig deras språk, men vet inte riktigt hur. Du kanske inte ens kan läsa än.

Du är så trött, vill bara stanna, vill bara vila. Platsen inger ändå ett visst hopp, ett lugn du inte är van vid. 

 

3. Föreställ dig nu att någon påstår att du kommit dit du gått för att jävlas, för att utnyttja dem. De påstår att du gladeligen gått de där milen till den där platsen bara för att jävlas med deras liv och förmåner och förstöra för dem. 

Du vill stanna men de måste tydligen säga nej till dig, för att det är deras riktlinjer. Försök nu komma på vad du ska göra.

 

4. Känn efter, känns det orättvist? Känns det taskigt att det blev just du, men samtidigt som något du inte skulle önska NÅGON annan människa heller? 

 

5. Rösta för en human flyktingpolitik, våga ifrågasätta och säga nej till partier vars mål är att göra den ännu strängare och därigenom försvåra riktiga, viktiga liv. Våga göra din röst (både på gatorna och i vallokalen) hörd för människornas rättigheter. ALLA människors rättigheter.

 

I söndags gick jag 2 mil, från Malmö till Lund, för en rättvisare asylpolitik. Slagord som "Ingen människa är illegal" skreks och det kändes för en stund helt självklart att alla höll med och att alla ville göra vad de kunde för ett rättvisare, öppnare Sverige. Ett Sverige som litar på människor istället för att förvänta sig det värsta, ett Sverige som helt enkelt ser det goda före det onda. Men så slog det mig, det är ju inte en självklarhet. Det är därför jag går den här sträckan. Vi är ju 300 pers, ett långt led människor som alla vill gå och göra detta tillsammans, men vi är också bara 300 pers... 

 

Vet ni vad? Det känns så jävla sjukt att ens behöva få någon att föreställa sig att det är de själva som utsätts för något så hemskt för att de ska kunna förstå. MEDmänniska är ett ord som överanvänds och felanvänds, i min mening. För en medmänniska är med alla människor, en medmänniska röstar för alla människor och som det ser ut idag, är vi inte ens nära det. 

Vi som kan behöver göra vår röst hörd för de som inte kan, för det är vårt land som satt gränserna och det är vi som måste hjälpa våra medmänniskor ut ifrån tystnaden. Till rättvisan.