Nu vill jag lista 3 anledningar till varför artikeln i damtidningen är minst sagt PROBLEMATISK:

 

1. Många skulle nog tänka ett steg och formulera något liknande det här: Det är inte kvinnors uppgift att vara på ett visst sätt för att få respekt, varför kan inte dessa kvinnor klä sig i klänning och ändå få respekt?

Mitt svar till er är: SÅ RÄTT. Men..

Detta är faktiskt inte ett ställningstagande på individnivå, alltså en individuell handling. Det är för det första för publicitet i en tidning och det är för det andra kvinnor som arbetar med politik: att föra ut sina budskap till folket. Att gå med på en intervju eller artikel där en själv framställs som prinsessa, inga problem alls och helt individuellt val. Men att gå med på en intervju eller artikel där alla kvinnliga politiker klumpas ihop till att vara prinsessor (som att en kvinna borde gilla att ha klänning för att vara politiker) - problematiskt. För det tredje så skulle en (utifrån ovanställda argument i detta tema) då kunna säga att det inte är okej att Maria Arnholm (FP) för en politisk debatt utifrån jämställdhet med Gudrun Schyman (Fi), för att båda två måste hålla med varandra. Detta är jag, som kvinna, som politiskt aktiv och feminist, som inte håller med andra kvinnliga, politiskt aktiva feminister. Precis som i en debatt. För det fjärde så är detta att utifrån sig själv som politiker medvetet klumpas ihop med andra av samma kön och ställning för att representera en stereotypisk bild av en grupp. En grupp som blir ihop klumpad endast på grund av att de har samma könstillhörighet. Vilket leder mig till punkt 2..

 

2. Varför ska ALLTID kvinnor klumpas ihop till en grupp? Alla dessa kvinnliga politiker är alltså prinsessor- de är samma sak. De består av en grupp och de har något gemensamt – deras könstillhörighet och bör därför ha fler saker gemensamt – de är prinsessor.

Detta tycker jag är så jävla vanligt i det pissiga patriarkatet vi lever i. Den förtryckta gruppen ska alltid presenteras utifrån att de alla är likadana och alltid representeras som tillhörande ”sin grupp”. Vart är grupperingarna för män? Nej, när en artikel publiceras angående att män STRUKTURELLT är våldtäktsmän eller förövare gentemot kvinnor, då blir det ett jävla ramaskri: VILKET GENERALISERANDE! Det är dags att ryta ifrån och påpeka strukturer, inte anpassa sig efter normen för att få lite publicitet i en tidning. Kvinnor är politiker, män är politiker. Get over it.

 

3. Kanske det mest uppenbara: majoriteten av dessa kvinnliga politiker kallar sig för feminister. Vissa av de medverkande är feminister i den mening att de endast tycker att de "kvinnliga värdena" bör höjas. Okej, fine. Det finns dock andra uttalade feminister som är med. Som påstår sig ha tagit del av en kunskap om patriarkatets strukturer och dess inverkan på stereotyper, och påstår sig arbeta för att förändra utifrån den. Inte arbeta ideellt, utan med en massa cash och på uppdrag av det svenska folket (hej, vi lever i en demokrati). Att göra ett sådant ställningstagande som att påstå att ens parti förstått dessa strukturer utifrån feministismen. Att påstå att en själv därför arbetar aktivt för den agendan, och sedan välja att göra något sådant här (se punkt 1).. DET är problematiskt.

 

Vi behöver en ny feministisk politik, Sverige. Vi behöver friska feministvindar, vi behöver politiker som problematiserar stereotyper som är skapade utifrån de strukturer vi lever och så många våndas i.

 

 

RÖSTA ROSA! Feministiskt initiativ, Pernilla West.

 

 

Jag håller just nu på att praktisera, under min femte termin på socionomprogrammet. Befinner mig inom den gamla hederliga socialtjänsten där jag får träffa familjehem och så kallade ”problemfamiljer”. Det är ett rätt så ”vanligt” gäng som jobbar här. Ingen utmärker sig, ingen står i skymundan. Alla delar ungefär samma åsikter och har det trevligt på lunchen tillsammans. För en outsider, en som aldrig jobbat på socialtjänsten, är det nog dock lite annorlunda.

I början fick jag mest information om hur det såg ut när ett fall kommer in, när utredning inleds eller inte inleds. Jag fick träffa fina, lyckade familjehem där barn och vuxna, och ofta djur (till min stora förtjusning), tog hand om varandra. Mina handledare sa hela tiden att deras arbete var så givande, men också så stressigt och ibland väldigt emotionellt krävande. Jag förstod aldrig riktigt vad det var de menade. Jag förstod inte hur det kunde komma sig att det var så krävande, när alla verkade så nöjda.

Nu har det gått några veckor. Jag har på riktigt fått sätta mig in i hur verksamheten fungerar och arbetar nu mer som en anställd än som en praktikant. Jag har fått se mer, gå mer på djupet av komplicerade, tunga fall och träffa individer med djupare problematik. Emotionellt krävande. Det märks nu. Under loppet av en dag har en som jobbar på mottaget cirka fem besök. Dessa besök består sällan av ett möte med endast en individ. Oftast består de besökande av en familj, ibland med medföljande kuratorer och andra specialister. Under dessa besök, som varar i ungefär en timme, förväntas socialsekreteraren ha läst av dessa människor, deras intentioner och behov. Socialsekreteraren förväntas arbeta utifrån vad som är bäst för varje enskild individ. Hur lär en känna tre olika individer på en timme, tillräckligt för att exempelvis besluta om en ska inleda utredning angående barnmisshandel?
De skrattar ibland, här på enheten. Skämtar om vardagliga saker, diskuterar Melodifestivalen. Men sen är rasten slut. Då är det nästan ingen som ler förutom när de hälsar eller ska gå. Ingen ser glad ut här. Det förstår jag nu.

Det är så jävla läskigt att vara helt nöjd med sitt liv. Det är som att jämt gå runt och tänka: nu kan det bara gå nerför. Men så skiter jag i det och kämpar satan för att hålla den höga nivån istället. För att sen bli helt känslomässigt och arbetsmässigt utmattad och skita i allt. Sounds great?

 

Kan verkligen inte sluta tänka på hur det blir när du inte är här. Som min trygghet. Min mysfilt. Mitt efterlängtade pirr i magen. Är det mer än så för mig? Kan jag ersätta dig? Jag är rädd att det inte är så denna gången. Jag råkade kämpa för hårt. Nu vill jag inte släppa dig. Du blev nog något mer än ett redskap.

 

 

Schweiz har röstat igenom att säga upp avtalet med EU om fri rörlighet inom Europa, för att betydligt begränsa invandringen till Schweiz och ytterligare försvåra situationen för de människor som flyr från krig och förtryck. Detta är ett stort steg tillbaka i utvecklingen för mänskliga rättigheter, men det är inte ett olyckligt undantag. Vi ser dessa tendenser över hela världen.

 

 Extremhögergrupper tar plats i allt fler länder i Europa. Fremskrittspartiet, som även de vill begränsa invandringen, sitter i Norges riksdag. Frankrikes Front National som vill begränsa abortmöjligheterna, återinföra dödsstraff och sätta totalstopp för invandringen, är ett av de största partierna i Frankrike. UK Independence Party i Storbritannien vill upphäva lagarna om mänskliga rättigheter som landet skrev under 1998. Partiet fick 16,1 procent av rösterna i Europaparlamentsvalet 2004, och därav tolv ledamöter. Andra nationalistiska, högerextrema grupper slår allt bredare rötter i bland annat Spanien och Grekland. Romer förföljs världen över och registreras i polisregister som spädbarn.

 

Sverige är inte ett undantag när det gäller systematiskt uteslutande av människor som behöver en tryggare tillvaro. Sverigedemokraterna som för en politik för diskriminerande, nationalistiska värden och vill minska invandringen till Sverige betydligt, sitter i riksdagen sedan 2010. Vi lever i en tid där vi ställer oss frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Istället för: ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Vi lever i en tid där människor som är för en öppnare invandringspolitik kuvar sig för rasisternas tankesätt och forskar fram hur mycket pengar "vi" tjänar på "dom". Vi lever i en tid där människor ses på som tillgång eller börda. Det sprids en idé om att människor som invandrar till ett annat land på något grundläggande sätt är annorlunda människor som fötts i samma land, och tillhör därför en separat, homogen kategori.

 

Jag vägrar skapa en kategori människor utifrån en livsnödvändig resa de gjort och stämpla någon endast utifrån faktumet att de inte alltid funnits inom samma gränser som jag. Jag vägrar vara en del av strukturer som gör att en grupp människor alltid måste vara felfria som individer för att inte nedsmutsa kategorin de jämt måste representera: invandrare.

 

 Det är dags för en politik som utgår ifrån de mänskliga rättigheterna, som annars så ofta undansätts för ekonomisk vinning. Det är dags att sluta se "vi" och "dom". Det är dags för ett Europa för alla. Det är dags för en antirasistisk feminism i EU-parlamentet.

 

Ses på Europaparlamentsvalet.

 

Jag skulle vilja lyfta en sak som nog många glömmer att tänka på. Jag vill lyfta att det inte är en åsikt att säga att Sverige är ojämställt.

 

 

 

 

** TEXT OM ÄTSTÖRNINGAR **

 

 

När jag var 13 år fick jag ätstörningar i form av anorexia. Jag hade inte anorexia dysmorphia, det vill säga att jag såg mig själv på något annat sätt än hur jag såg ut. Jag visste, jag såg alla kotor, men jag var nöjd. Jag åt knappt någonting, tittade mig jämt i spegeln och beundrade min obröstade, smala figur som skulle maintainas med massa motion och något äpple om dagen.
 

Jag har, efter detta, funnit min kärlek till mat igen. Jag skulle inte riktigt påstå att förhållandet ruckades på, det bara förändrades. Den starka känslan för mat gick från kärlek till hat, men känslan var alltid lika stark. Numera älskar jag mat. Jag ser mig själv som en relativt normalstor tjej.. Ja, normal, hatar det ordet.. Men jag är över det hela nöjd med mig själv och definitivt inte över eller underviktig - that's a fact.

 

Jag har gått på en del dieter efter mina ätstörningar. Skippat kolhydrater i en månad, försökt 5:2 till och med. Varje gång har det väl "funkat" på så sätt att det gjort vad jag ville: fått mig att se över min kost. Men det har helt ärligt aldrig varit så enkelt som att jag gått upp på morgonen, känt mig fräsch och pigg och tänkt: japp, dieten funkar. Varje gång jag börjat på en diet har jag märkt att några, vad jag trodde, long forgotten vanor kommit krypandes tillbaka. Jag har bland annat börjat titta på min kropp i helspegel och träna (trots att jag HATAR det mer än något annat). Det är inte något jag gör annars. Det är något jag lämnat bakom mig i vardagslivet. Men så fort dieterna sätter fart så kommer det tillbaka. Som en liten djävulsk tanke i mig som säger "du kanske går ner lite i vikt nu också då.. SCORE".
 

 

 

Så, jag skulle vilja stämma ihop med Michaela (HejBlekk) och säga att en blir nog aldrig riktigt frisk från sina ätstörningar. Jag är iallafall en av dem som inte blir det. Mitt liv, matälskande eller hatande, kretsar ändå kring mat. Och jag måste få tillåta mig själv att äta när jag vill och chilla när jag vill, för att inte hamna i de tankarna igen och tappa fotfästet.

 

 

Med det sagt så vill jag väl bara påminna alla om hur psykiskt och fysiskt förstörande media är när de endast representerar en sorts kropp för kvinnor. Det leder till ideal och press som senare kan leda till ätstörningar, visst. Men det leder också direkt till att tjejer som jag, som redan varit där, ganska snabbt kan dras in igen. Och det är fan inte okej.

 

 

 

Any thoughts eller tankar kring detta som ni inte vill sharea med andra?

Mejla mig: [email protected]

 

 

Kramar.

 

 

Mitt år? Helt ärligt?

 

Det mest markanta och betydande har varit att sluta omringa mig med människor som trycker ner mig och börja umgås enbart med människor som faktiskt gett mig något.

 

Lämnat vänner bakom mig, blev påmind om när jag gjorde samma sak några år tidigare. Blev kallad idiot och kultanhängare, men också problematiserande och smart. Gissa vilket som fastnade?

 

Träffat en person som jag fortfarande inte riktigt vet vad för plats hen ska ta i mitt liv. Så det har väl varit bull. Men också fyllt min vardag med good feelings och saker jag inte ångrar oavsett.

 

Glidit ifrån saker jag inte orkat med att ta itu med, men också glidit närmare fina människor jag alltid velat ha nära.

 

Slutat tänka på människor som tror att hela världen kretsar kring dom och börjat lyssna ordentligt på människor som tänker på alla.

 

All n all?
Riktigt jävla bra år.
Nästa år är det valår och då ska vi lyfta alla viktiga frågor och få riksdagen att svettas.

 

Tips till alla: lyssna på dem du själv tycker om och respekterar.

 

KRAOM

 

 

 

 

Tycker det är så intressant att titta på kompisgäng ur ett genusperspektiv.

 

Hur en kille som är negativ, ett riktigt svin mot alla, till och med de i gänget, drar stereotypa skämt och bara "är så, du vet", får ta plats i ett kompisgäng. Ens närvara, ta stor plats oftast dessutom. Leda samtalet, få medhåll eller iallafall sällan mothåll.

 

En tjej dock. En tjej som är så.. Vem har inte hört henne bli kallad en bitch, vem har inte hört att hon är väldigt negativ eller ska lugna ner sig, från både killar och tjejer?

 

Privilegier people, privilegier. Think them through.

 

 

Pallar inte ha så svårt för att tolka mina känslor. Ibland blir det så svårt att tolka att jag bara slänger ur mig något, bara för att uttrycka något som helst. Bara för att förklara att det jag känner för tillfället är något starkt. Men så blir det nästan alltid att jag sätter fel namn på mina känslor. Kommer på senare att det jag trodde att känslorna betydde egentligen var någonting annat.

 

Things I have a fucking hard time separating:
Kärlek - Lust
Irritation - Uttråkning
Sorg - Ilska

 

Nu möts jag kanske av en stor förändring. Något jag utvecklat de senaste två åren, något som jag trodde jag hade längre tid på mig att tolka. Känslor som jag trodde att jag inte skulle behöva förstå förrän om ett år.

 

 

Tjabba!

Idag har jag haft inga färre än 17 diskussioner. Jobbigt, tänker ni? Ja, svarar jag. Blir så sjukt trött. Men bara känner ett sånt måste. Vet ju att det finns människor som inte har privilegiet att föra diskussioner. Som dagligen fysiskt tystas, genom våld och genom lagar. Så fort jag kommer att tänka på det så bara måste jag säga något. Känner ni också så?
Så ofta får jag höra att jag ska lugna ner mig, att jag inte alltid behöver säga något. Klart jag inte behöver! Det vet jag ju. Jag har en mun och har (tro det eller ej) märkt att jag själv kontrollerar när den öppnas och stängs. Också det är ett privilegium. Att kunna prata och bli hörd.

Om jag styr min mun, vad är det då som styr mig? Mitt livs utgångspunkt: du föddes i din kropp av ren slump. Tänker du låtsas som att du kämpat för att födas in i de privilegier du har eller inse faktumet att ingen styr vart de föds och vad de föds in i?
Jag kämpar självklart för mina egna rättigheter som kvinna, men jag tänker inte stanna där på grund av slumpen.
Om alla bara har den utgångspunkten i livet så skulle folk nog sluta fråga om jag gått för långt. Hur kan en någonsin gå för långt för rättvisa?

Jag vill kunna födas om i vilken kropp som helst och tänka: Tack Pernilla för att du fattade.

 

 

Kram! Ha en bäst helg.

 

 

Tränger bort tankar om hur jävla jobbigt det är att allting ska vara så sjukt VÄSTERLÄNDSKT och slår döva örat till resonemang som "de där borta är det som är problemet".

 

Har varit överväldigande glad på sistone och tänker därför lägga upp lite glada bilder. Meet the bad with the good, så att säga.

 

 

Tänk så mycket som hänt med den här bloggen..

 

Skapade den när jag var en förvirrad tonåring som mest bara ville ha en plats att skriva på. Lite om känslor, lite om tankar. Lite om vad som hänt, lite om vad som kunde hända. Som en nutida hyperspacead internetdagbok.

 

Nu har bloggen blivit något helt annat. Kanske inte helt i och för sig, den innehåller fortfarande om känslor, tankar och om saker som händer, alternativt BORDE hända. Men den är inte så riktad till mig själv längre. Inte till vad jag kan behöva tänka på, utan mer på vad andra kan tänka på.

 

Så nu tänker jag spy lite känslogalla för att sedan kunna skratta åt det imorgon när jag är jättelycklig!

För den här bloggen är min och därför bestämmer jag vad som ska stå på den.

 

Är så känslomässigt förvirrad ibland.

Det finns dagar som känns så: äh, skitsamma, det löser sig.

Och sen finns det dagar som känns så: JAHA, VAD FAN SKA JAG GÖRA NU SÅ DET FIXAR SIG FORT SOM FAN!?

Det är lite utav en sån dag idag. Alternativ 2.

En sån dag där det jag vill styrs av vad någon annan vill. En sån dag där det jag tänker och tycker om mig själv styrs av vad någon annan tänker och tycker om mig.

Såna dagar SUGER. Så nu tänkte jag gå och lägga mig för att vakna upp till en Alternativ 1 - dag imorgon.

 

 

HEJSVEJ.